Häromdagen släppte Amnesty International sin årsrapport om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det ser onekligen grådaskigt ut. Rättsstatens principer undermineras, och brottsförebyggande åtgärder riskerar att diskriminera mot flyktingar, migranter och rasifierade personer. 

Men det tuggades fradga i munnen på Svenska Dagbladets Paulina Neuding. Hur kan en organisation som en gång i tiden stod för individers rättigheter nu påstå att visitationer utan brottsmisstanke, vräkningar av hela familjer om ett barn begår brott, och hemliga avlyssningar är kränkande? “Utan ett ord” om att det finns “ett starkt folkligt stöd i Sverige för repressiva åtgärder mot de kriminella nätverken.” Det är ju befängt. Organisationen har fallit offer för de postmoderna teorier som sprids av universiteten. 

Varför pratar ni inte istället om bombdåden och skjutningarna och terroristerna och gängen? frågar Neuding, utan ett ord om kampanjen Kollektiv Sorg som Amnesty har bedrivit i flera år just för att uppmärksamma gatuvåldet i Sverige.

Åtgärderna är inte bara populära, fortsätter Neuding, utan har också “har utretts grundligt i demokratisk ordning.” Samtidigt larmar regeringskansliets egna medarbetare om att regeringen hellre gör snabbt än rätt. Lagrådet har i flera yttranden kritiserat regeringen för att tillhandahålla så korta remisstider att processen blir en ren formalitet.

Tillsammans med andra vänsterextremistiska instanser som Svea hovrätt och Justitiekanslern har de också krävt att lagen om visitationszoner – som trädde i kraft häromdagen – ska göras tillfällig. Den riskerar nämligen inte bara att utsätta människor för rasprofilering, utan också bryta mot skyddet mot godtyckliga ingripanden i regeringsformen. Dessutom riskerar tillämpningen av lagen att bli svår att överklaga. 

Hur kan en borgerlighet som en gång i tiden värnade individens integritet och varnade för statliga övergrepp nu bejaka övervakning och repression utan reservationer? Man har fallit offer för förmoderna teorier. Förläst sig på Machiavelli och Hobbes. Fått för sig att Fursten är en bra förlaga för svensk kriminalpolitik.

Det kanske ligger något i det. Nyckeln till framgångsrik statskonst ligger enligt Machiavelli i att acceptera att nödvändigheten styr, och att anpassa sitt beteende i harmoni med tiderna. Regeringen har ju en tendens att motivera sina repressiva lagar med att vi måste anpassa oss efter en ny tid, och att åtgärderna är nödvändiga. 

Och nöden har ju, som de med all tydlighet visar, ingen lag.