Hanin Shakrah: Pappor förlorar värdigheten efter flykten till Sverige

Det är en gammal man, med sitt vita hår
Som har färgats utav livets sorger
Pappa ditt blod i mina vener
Pappa du gav ditt allt

När Seynabo Sey sjunger refrängen till rapparen Stors ”Pappas låt” så är jag på gränsen till gråt. Det är inte bara den klara stämman som rör mig till tårar utan även påminnelsen relationen till min egen far.

Det har nu gått flera år sedan vi sist talades vid.

Trots att det var mitt beslut att bryta med honom, av skäl som jag inte orkar gå in på här, så tänker jag ofta på min barndoms far. Den passionerade politiske rebell­pappan som hittade på konstiga uppfinningar nästan aldrig fungerade.

Som skrattande och bullrande cyklade med mig på stången och min bror på pakethållaren när vi skulle ner till Ätran och fiska. Men som med åren blev tommare och tröttare, som tynade bort under arbetslöshet, sjukskrivning, isolering och myndigheters försök att knäcka och kräva undergivenhet. Som till slut blivit så ensam och så utsliten att han blev ett skal av det han varit och nu är ett ingenting.

Länge trodde jag att min fars öde var unikt på det sättet. Men så började jag fråga andra vänner som också kommit hit som flyktingar om deras erfarenhet. Det som först varit ett sätt att läka ett sår blev ett samtalsämne jag sedan dess lyfter nästan tvångsmässigt. Samtalen som kommer därur stämmer kusligt ofta med min egen verklighet.

När vi flyr till Sverige offras inte ­sällan föräldrarnas, och särskilt pappornas identitet och självrespekt. Om detta har sociologer och migrationsexperter varit rörande överens länge. Migrationen vrider familjerelationerna ur led.

Inte sällan blir det så att mammorna hittar en slags gemenskap på andra sätt och när de av olika skäl slussas ut i skola eller arbetsmarknadsåtgärder så kan de återfinna sammanhang eller gemenskap, medan papporna kastas åt sidan.

Myndighetssveriges aversion mot ”patriarker” betyder i praktiken en medveten och nästan systematisk avmaskulinisering och fråntagande av självständighet för den man som kämpat och krigat sig hit för sin familjs och sina barns skull.

Vi som växer upp här står plötsligt en dag som vuxna barn och ser våra trötta föräldrar som offrat allt, offrat sig själva för oss, men aldrig därefter lyckas återfå den värdighet på grund av vilken de kom till Sverige.

Hur arg jag än är på min egen far så kommer jag alltid vara argare på det samhälle som tvingade honom att ge upp. Som gör individualister av en familjeenhet, som kräver lydnad och undergivenhet till vilket pris som helst.

I onsdags höll jag ett seminarium för gymnasieelever från olika delar av Malmö och vi talade om saker som flykt, tillhörighet och rättigheter. En del av eleverna menade att deras rätt till trygghet berott på att deras förfäder betalat skatt i generationer. När jag utmanade den bilden genom att säga att min egen närvaro i rummet ju berott på att mina föräldrar tagit sig olagligt till Sverige för trettio år sen så sa en av eleverna ”att man får väl börja nånstans” men att jag ju ”betalade skatt nu i alla fall”.

Jag insåg att denna åsikt, denna syn på vår föräldrageneration som anomalier följt mig genom livet. Föräldrarnas existens som glapp i idén om arbetslinjen, ett glapp som det är upp till oss barn att överkomma.

Jag undrar vad som hänt om mina egna föräldrar insett att flykten till Sverige redan från första början innebar att de själva aldrig skulle uppfylla sina drömmar, utan att drömmarna skulle märka deras barn. Jag undrar om det hade förändrat deras beslut.

Och jag undrar vilket svar som stör mig mest.