Häromdagen var jag på födelsedagsfest och gästerna var, som de brukar vara på bemärkelsedagar, i alla åldrar. Yngst var Folke, två och ett halvt år. Bara namnet fick mig att smälta. De gamla namnen som var hopplöst ute för några år sen har blivit pånyttfödda av sina stolta bärare: Folke, Alma, Signe, Eyvind osv.

Folke är barn till den sortens föräldrar, som inte skulle drömma om att säga till en nyanländ liten människa här på jorden att den måste göra si eller så därför att hen är pojke eller flicka. När Folke förberetts på att det skulle bli fest hade hen bestämt sig för att fest = vacker klänning. Och valt en rosa trikåklänning, som passade honom perfekt. Det var det ena. Det andra var att ingen på festen ens tyckte att det var något att snacka om, vare sig hylla eller beskärma sig över – så här lever vi nu!

Det var en av värmeböljedagarna och jag tänkte att snart kommer det att vara självklart att grabbar och män klär sig i klänning eller kjol när det är hett, så mycket svalare än tajta jeans eller shorts. Underbart! Själv är jag ingen klänningsmänniska, klänning för kvinnor hör till devisen ”alla kvinnor är kvinnoimitatörer”. Men egentligen, om klänningen eller kjolen inte vore ett påbud grundat på kön utan ett fritt val är de en mycket bra idé för heta dagar, vilket inte minst araber och afrikaner vet, fast de kallar inte sina olika togor för klänning.

Vem hade kunnat tro att den så kallade könskampen skulle segla upp som skiljelinje mellan Ryssland och Europa, mellan nyfascister och antirasister eller mellan fundamentalistisk islam och fundamentalistisk judendom och fritänkare? I mitt sätt att tänka har den alltid varit avgörande; maktmännens makt över andra män, maktens sätt att lägga beslag på männen genom att utpeka kvinnor som ”de andra, mindre värda”; US Marines hårda exercis, som gått ut på att soldaterna inte får misstänkas vara kvinnliga eller ”bögiga”.

En filosofisk maktfråga: hur tar man itu med den? Och så visar det sig att människor tar itu med den själva, i vardagen, en frigjord liten Folke, en vacker Conchita Wurst som vinner Eurovisionsschlagertävlingen i skägg och klänning. Det är inte intellektuella ”tänkare” som har gått i spetsen för denna revolt, det är vanliga, hyggliga människor. Redan för femton år sen utsåg européerna i en opinionsundersökning Pedro Almodóvars film Allt om min mamma, där huvudpersonen är transvestiten Lola, till bästa film.

Jag kan se att vänsterstrateger förtvivlar – även om människor ”här” är radikala när det gäller kön, så löser det inte den ekonomiska ojämlikheten eller våldet eller maktens och kapitalets herravälde eller klimatfrågan. Medan jag allt klarare kan se att detta är en ny ingång till den andra värld, som vi alla vet borde vara möjlig, folkens egen väg. USA håller på att utveckla drönare och robotsoldater eftersom levande, amerikanska män inte längre vill ge sina liv för supermaktens dominans, de tvivlar på på att denna idé är värd att offra sina unga liv för, vilket är en underbar utveckling. Vad ska makten göra med män som vägrar vara lydmän till makten och som börjar stänga sina öron för propaganda? Med en Folke? Med en Conchita Wurst? En värld där skapelsens krona inte längre är våldsamma och våldsutbildade män utan mellanfolklig och mellanmänsklig tolerans och hygglighet iscensatt av alla sorters kön? Det är supermaktens och Putins och Sverigedemokraternas själva skräckscenario: att förlora makten över männen och den identitet som i tusentals år påtvingats dem för att de ska betjäna makten. Conchita Wurst gjorde uppror mot den mansbilden, och fick ett öronbedövande stöd. Jag måste ge mig, jag hade inte trott att man kunde göra revolt med hjälp av schlagervärlden, men det kunde man och det gjorde man. Respekt!

Bortom politiken håller människor på att inlemma den ena efter den andra, som tidigare betraktats som ”avvikande” i den mänskliga gemenskapen. Succéförfattaren Donna Tartt säger att ”jag får energi av ett leva ensam” och det tabubelagda ”ensamlevandet” (makten behöver familjer) förvandlas till en tillgång. I förra veckan skrev Moa Matthis en helt och hållet underbar artikel om Marilyn Monroe, Karen Blixen och Carson McCullers, om deras möte 1959, i DN. Tre emblematiska kvinnor, en superstar och två storförfattare: ” är mer upproriska och lekfulla än så. De tillåter en oändlig räcka symboliska uttolkningar som omöjliggör varje försök att en gång för alla definiera kvinnlighet. Carson McCullers sneda, rufsiga gestalt ser först slumpartat ostajlad och felplacerad ut, som en dödlig som råkat hamna på de odödligas bankett. I själva verket förskjuter hon hela ekvationen till en ny scen där myten plockas ner till vardagliga proportioner och alla tre kvinnorna blir synliga som det de faktisk är bortom sina mer eller mindre valda roller: skrivande, läsande och hårt arbetande yrkeskvinnor.”

När jag läste det tänkte jag att Moa Matthis skapar den nya blicken, den som befriar kvinnor från ”den manliga blicken” och låter dem leva i sitt eget skinn, som inte värderar dem utifrån hur de ser ut eller hur gamla de är utan från vad de åstadkommit. Och att vi är på väg, allihop, Folke, Conchita Wurst, Matthis blick mot något nytt, något som äntligen, på oväntade vägar kommer att störta patriarkatet.