Varje författarsamtal avslutades på Hoppets scen just med frågan om vad som ger hopp idag. Jag hade nog svarat som flera andra att den nya generationen aktivister inger hopp.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Fatemeh Khavari och Greta Thunberg skriver in sig i historien. De vidgar vår förståelse och kommer att göra avtryck i politiken. Även om inte den närmsta mandatperioden lär präglas av nödvändiga klimatreformer, högre ambitioner i flyktingfrågan eller någon i övrigt vidare progressiv parlamentarism. Vi har tyvärr att vänta antingen en passiv och lamslagen regering eller en dramatiskt mer repressiv och reaktionär. Tids nog kommer alltfler bli varse att det inte går att backa in i framtiden. Att allt vi har är varandra och vår enda planet.

Väl hemma väntade fällande våldtäktsdom i fallet kulturprofilen Jean-Claude Arnault, och processen kring Donald Trumps kandidat till högsta domstolen, den för sexuella övergrepp anklagade Brett Kavanaugh.

På samma sätt som domen mot Arnault gav många som berörts av Metoo en lättnad, har många funnit styrka och inspiration i Fords sköra men modiga vittnesmål, som visades för miljoner tittare. På Trumps ifrågasättande av varför Christine Blasey Ford som femtonåring inte genast polisanmält det påstådda övergreppet har tiotusentals delat med sig av sina skäl att inte anmäla sexuellt våld, under hashtaggen #WhyIDidntReport

Mina egna skäl liknar många andras och kan formuleras såhär: Första gången var jag tretton år och trodde det var mitt eget fel. Andra gången var jag tjugoett och ville inte se mig själv som ett offer, utan bara glömma och gå vidare med mitt liv.

Rebecca Solnit skriver, med ord som kunde varit mina egna: ”En väldigt stor del av min energi mellan tolv och trettio års ålder gick åt till att bara klara mig undan män med onda avsikter.”

Tiderna förändras. Fortfarande har vi lång väg kvar till frihet, men att så många män nu också börjat reagera på våldet i sig och på misstänkliggörande av utsatta är hoppfullt. Marken har börjat skälva under förövarnas fötter. Det är inte längre självklart att komma undan med vad som helst, inte ens om du är rik eller uppburen och med inflytelserika vänner.

Kanske är mina förväntningar på män för låga. Kanske är jag orimligt tacksam för de tecken på grundläggande feministisk insikt och solidaritet som en del män i samtiden visar?

Oavsett vilket ska jag vara ärlig: det är när män fattar något väsentligt om våldtäkt som jag känner som mest hopp just nu. Särskilt när insikterna omsätts i solidarisk handling, som i en lysande text i Flamman, skriven av Per Björklund.

Som jag inledningsvis skrev, bjuder samtiden på både hopp och otäckheter. Ännu kvävs vi ju i andrummet.

Jag glömmer aldrig den juniförmiddag 2016 när Björn Söder klubbade igenom den så kallade tillfälliga lagen, som bland annat håller familjer på flykt isär, ibland i åratal. Nu har Söder röstats bort från sin post, vilket är glädjande,  men lagen är kvar. Fler än någonsin behöver en fristad, allt färre når Europa. De drunknar eller sänds tillbaka till sönderfallande stater. EU visar en chockerande likgiltighet.

Var finns beröringspunkten mellan våldtäkt och döden på Medelhavet?

I vår gemensamma mänsklighet och sårbarhet. Räddningen i den feministiska omsorgsetiken.

En akut uppgift, som den australiensiske sociologen och mansforskaren Bob Pease belyser, är att få fler män i känslomässig kontakt med mänsklig sårbarhet. Hos sig själva och hos alla.