Göran Greider: Östlings osammanhängande tal, rakt ur rikedomen

Det blir för mycket: ena kvällen följer jag den hjärtsjuke före detta snickaren Daniel Blake
 när han kämpar för sitt liv och sin värdighet mot det brittiska klassamhället (i form av arbetsförmedlingen) för att till slut förlora. Han dör i en hjärtattack på en toalett, strax innan hans mål om rätten att bli sjukskriven ska upp till förhandling. Ken Loachs film får allt att stanna upp. I slutscenen läser hans kvinnliga väninna, som han försökt hjälpa så gott han förmår, på fattigmansbegravningen (klockan nio på morgonen är begrav- ningar billigare) upp det lilla tal Daniel Blake hade i fickan och som han hade tänkt läsa upp inför förvaltningsrätten:

”Jag är ingen klient, ingen kund, ingen som missbrukar välfärden. Jag är ingen smitare, snyltare, tiggare eller tjuv. Jag är inte ett nummer hos försäkringskassan eller ett blipp på en skärm. Jag har alltid betalat mina räkningar, har aldrig legat efter med ett öre och är stolt över det. Jag fjäskar inte men ser min nästa i ögonen och hjälper så gott jag kan. Jag tar inte emot och vill inte ha någon välgörenhet. Mitt namn är Daniel Blake. Jag är en människa, inte en hund. Som sådan kräver jag min rätt. Jag kräver att ni behandlar mig med respekt. Jag, Daniel Blake, är en medborgare, varken mer eller mindre.”