För att uthärda nyhetsflödet och inte stänga av behöver jag Judith Butler. Denna amerikansk-judiska filosof som skriver så vackert om människans villkor och sörjbarhet och är så omutligt skarp i sin kritik mot Israels ockupation och statsvåld, utan att ursäkta palestinska självmordsbombare.
Det är omöjligt att föreställa sig en sådan rubrik som att de massakrerade hade förstört festen, eller ett sådant hyllande av staten Israel som exempelvis Jan Björklund ger uttryck för på Twitter, om dödsoffren uppfattats som vita eller som en del av en västerländsk kulturgemenskap. Ingen kan med trovärdighet påstå att reaktionerna varit desamma, om offren inte kunnat kategoriseras som De Andra.
Massdödandet riktades mot palestinier som protesterade mot ockupationen i sig och mot USA:s flytt av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Ett par dagar senare har även Guatemala invigt sin nya Israelambassad i Jerusalem och det står klart att också Paraguay kommer att följa deras exempel och flytta sin ambassad, trots omvärldens protester. EU fortsätter att vädja till parterna att avgöra stadens status i fredsförhandlingar.
En kort påminnelse: Sedan ett halvt sekel ockuperar Israel Västbanken. Gaza hålls under blockad och omtalas ibland som världens största utomhusfängelse, där nära 2 miljoner människor lever under fruktansvärda förhållanden, med brist på bland annat mediciner och elektricitet. Israel utsätter då och då denna instängda befolkning för massbombningar. Israels senaste krig mot Gaza avslutades 2014 och lämnade många bostadshus, skolor och sjukhus jämnade med marken. Blockaden innebär att det mesta inte har kunnat byggas upp igen och att många lever hemlösa i ruinerna. 80 procent av invånarna i Gaza är beroende av humanitär hjälp för att överleva.
Ingen har ännu ställts till svars för dessa brott mot internationell rätt. Som Kvinna till Kvinna beskrivit innebär denna rättslöshet att frustrationen och våldet ökar - särskilt mot kvinnor.
De annekteringar av palestinska områden som Israel successivt gjort bryter mot folkrätten, så även israeliska bosättningar på ockuperade områden. Om detta råder stor internationell enighet. Bosättningarna undergräver fredsprocessen och hindrar upprättandet av en palestinsk stat.
Som 134:e fjärde land i världen men som första EU-land har Sverige sedan 2014 erkänt Palestina som stat, i förhoppningen att det skulle ingjuta hopp om att ett liv i fred och säkerhet för både israeler och palestinier var möjligt. Idag framstår den drömmen som mer avlägsen än på länge, men det har mer med Trumps och andra ledares stora våldskapital och svaga respekt för människoliv att göra, än med det svenska erkännandet av Palestina.
Oavsett var vi står politiskt eller vilka vägar framåt som vi tror är möjliga - tvåstatslösning eller inte - alla måste utan reservationer kunna fördöma militärens övervåld mot civila. Annars är steget inte långt till att acceptera fascism och rasideologi.
Mot denna avhumanisering måste vi synliggöra de många exempel på judisk kritik mot den israeliska statens våld som finns.
Organisationer som Jewish Voices for Peace, utbildningar i fredlig konfliktlösning som pågår i området och i andra delar av världen, initiativ där kristna, muslimer och judar manifesterar tillsammans.
Vi måste fortsätta att insistera att en annan ordning är möjlig. En ordning där rättigheter inte i första hand kopplas till stater och nationer. En etik centrerad kring människans sårbarhet och sörjbarhet, för att tala med Butlers ord. En politisk ordning som erkänner vårt ömsesidiga beroende och som inte strävar efter dominans.
