Ledare: Om missnöjespartier

Den bästa medicinen mot Sverigedemokraterna är att Socialdemokraterna formulerar en tydlig missnöjes­politik, menar Peter Persson.

När August Palm och andra agitatorer vid 1800-talets slut röjde vägen för socialdemokratin så var deras tal fyllda av missnöje. Det handlade om missnöje över arbetsgivarnas diktatoriska envälde och usla förhållanden på arbetsplatserna. Missnöje över eländiga bostäder och sociala villkor i övrigt. Ja, listan kunde göras mycket lång kring missnöje över de förhållanden som var rådande. Missnöjet riktades inte mot enskilda personer utan mot ett samhällssystem som tillät och försvarade orättvisorna. Kritiken riktade sig mot kapitalismen och inte mot en enskild, namngiven kapitalist. Mot polismakten som sådan och inte en enskild, namngiven polis.

Istället ansåg redan den unga socialdemokratin att alla människors lika värde var grundläggande viktigt. Med en sådan människosyn anser man att även exploatören befrias när exploateringen upphör. Jämlikhet anses vara ett friare och bättre tillstånd för hela mänskligheten. Men visst var socialdemokratin ett utpräglat missnöjesparti.