Vi behöver därför påminna oss om det grundläggande, att avtalsförhandlingar om lön alltid är en konflikt mellan arbete och kapital. I Sverige märks lite av denna grundförutsättning, eftersom arbetsmarknadens parter har utarbetat modellen med industrifacken som lönesättande märke, där det som borde vara lönekamp blir mer av en matematisk övning utifrån produktivitetsuträkningar, och en samordning i förhandlingarna utifrån det.

Parterna i avtalsrörelsen uttalar att de vill undvika en pris-/lönespiral som eldar på inflationen, och att deras lönekrav därför är rimliga – för att högre lönekrav skulle leda till ökad inflation och därmed blir det som i avtalet ser ut som en stor ökning, i själva verket en liten. Inflationen äter upp lönen, när allt blir dyrare, och då blir det än värre.

Men detta argument håller inte. Att inflationen i sig inte är det främsta skälet till högre lönekrav är visserligen rimligt – men det finns ett viktigare skäl till att kraven i år borde vara högre: Märket har redan, år efter år, satts alldeles för lågt. Att alla som jobbar heltid fått reallöneökningar räcker inte som mått på om modellen levererat. Vi måste också fråga oss om lönernas andel av företagens kostnader är orimligt låg – när det uppenbarligen finns så stora utrymmen för vinster, aktieutdelningar och bonusar.

Vi behöver också uttala att alla inte fick det bättre under de goda åren – arbetslösa och sjuka fick det sämre. Inte bara på grund av låga ersättningar utan också för att allt fler inte kvalificerat sig till A-kassa eller till socialförsäkringar och därför hänvisades till ekonomiskt bistånd eller de låga grundbeloppen. Jämfört med på 1990-talet har det ekonomiska biståndet bara höjts i takt med konsumentpriserna, och grundbeloppen i socialförsäkringarna har ibland inte ens höjts så mycket. Reallönehöjningarna vi har bakom oss för heltidsarbetande, har alltså inte kommit dessa grupper till del. De fattigaste har blivit fattigare.

Vi behöver därför diskutera frågan om jämlikhet, inte bara utifrån löneökningar utan också utifrån skatter och välfärdsstaten.

Medlingsinstitutets general­direktör Irene Wennemo utkom i höstas med boken ”När det omöjliga blir möjligt” (Atlas). I den konstaterar hon att de ökande ekonomiska skillnaderna i Sverige i relativt stor utsträckning är en effekt av politiska beslut och förändringar inom ramen för skattesystemet. Den största förändring som skett är att de rikaste tio procenten av befolkningen har blivit allt rikare och de fattigaste tio procenten blivit fattigare. Ojämlikheten beror i Sverige mer på skattesystemet än på löneskillnader.

Oxfam har visat att under de senaste tio åren har 61,5 procent av all förmögenhet som genererats i Sverige tillfallit den rikaste 1 procenten – inget har gått till de fattigaste 50 procenten.

I dessa siffror ser vi bland annat effekten av de slopade arvs- och förmögenhetsskatterna. Ett tungt vägande skäl till att inte ha kvar dem var att det var så enkelt att flytta pengarna utomlands och undkomma beskattning i Sverige. Men argumentet håller inte. Att gömma pengar i skatteparadis har blivit allt svårare och mer riskfyllt under senare tid.

Alla behöver mat på bordet och tak över huvudet. Ojämlika samhällen gynnar ingen. Facken måste därför gasa. Men politiken behöver samtidigt göra mer. Ge oss en röd skatteväxling där de lågavlönade betalar mindre och de högavlönade mer – och där kapitalinkomster beskattas lika som lön. Återinför arvs- och förmögenhetsskatterna.

Dessutom finns massor av möjligheter att snabbt stötta hushåll som nu går på knäna. Som att höja barnbidrag, bostadsbidrag och försörjningsstöd, eller varför inte ta bort momsen på ekologisk och närproducerad mat – och införa 0-taxa i all kollektivtrafik? •