Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!
Den här artikeln kommer från söndagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.
Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.
Min mamma är skolsjuksköterska. Hon började arbeta på en skola ungefär när jag föddes, alltså mitten av 1980-talet. Arbetet har sedan dess förändrats enormt. Nuförtiden tar man hand om många fler barn, arbetet har blivit administrativt tyngre när man ständigt måste rapportera in allt. Man blir konstant detaljstyrd.
Men kanske största förändringen är att tilliten som patienter och föräldrar tidigare kände för sjukvårdsproffs har förändrats: man är inte längre någon särskild auktoritet, man är bara en informationskälla bland många. Trots skolsjuksköterskans utbildning, erfarenhet och yrkeskunskap har föräldrar ofta väldigt många synpunkter över sin barns vård.
En av de återkommande diskussionerna handlar om HPV-vaccinet. Den som googlar ”HPV-vaccin” och ”biverkningar” hittar information om att vaccinet kan vara farligt. Dessutom kan det vara jobbigt att ens tänka på att ens 11-åriga barn snart är sexuellt aktivt. I genomsnitt får cirka 80 procent vaccinet, men i vissa kommuner tackar hälften nej enligt en kartläggning som SVT har gjort.
Läkare och forskare är överens om att det bästa sättet att slippa de farligaste typerna av HPV är att vaccinera sitt barn. Forskning, inklusive en stor Cochrane-översiktstudie som publicerades i maj visar att vi nu har ett vaccin som på ett säkert sätt kan minska sannolikheten för att kvinnor utvecklar cellförändringar i livmoderhalsen som ofta leder till livmoderhalscancer. Ändå låter var femte förändrar bli att vaccinera sina döttrar, vilket annars hade kunnat skydda dem tryggt och effektivt.
När man googlar möts man av massor av skumma artiklar. Exempel: För några år sedan misstänkte danska läkare att vaccin mot HPV kunde orsaka den ovanliga nervsjukdomen POTS som kan ge svimningar och yrsel. Europeiska läkemedelsverket utredde misstankarna men hittade inga bevis för att vaccinet orsakar seriösa biverkningar.
I en artikel i tidskriften Indian Journal of Medical Ethics som är undertecknad av ”Lars Andersson, institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet” framförs att HPV-vaccin skulle kunna ligga bakom en ökning av livmoderhalscancer. I maj skickade Karolinska Institutet ett pressmeddelande om att de inte vet vem Lars Andersson är. Om en vetenskaplig tidskrift råkar publicera antivaccinationspropaganda kan man förstå att det inte är helt lätt att veta vad som gäller.
Det som gör det svårt för sjukvården att möta föräldrarnas oro är att vaccinkritiker inte är någon homogen grupp. Rädsla för biverkningar har dominerat diskussionen, men misstron har många orsaker. Samtidigt som världen har blivit mer demokratisk och vem som helst kan skaffa sig information får också vaccinkritik lätt spridning.
Det finns också en tendens i medielogiken att göra kunskapsfrågor till debattfrågor och försöka vara objektiv genom att låta en vaccinkritiker debattera med en statsepidemiolog på bästa sändningstid.
Varför ska föräldrarna ens välja, när vi vet att vaccinet är effektiv? Varför gör man inte vaccinationer obligatoriska som vissa politiker ibland föreslår? Inom forskarkåren råder bred enighet om att vaccinationer bör bygga på frivillighet. Sverige är ett av de länder som har högst vaccinationstäckning. Gör man vaccinationer obligatoriska finns det anledning att tro att de som är vaccinkritiska kommer att ha ännu svårare att lita på sjukvården.
En annan strategi som är vanlig i den offentliga diskussionen är att håna och förlöjliga vaccinkritiker. Evidens visar att strategin funkar väldigt dåligt: däremot leder respektfull rådgivning från välutbildade sjukvårdsproffs till fler vaccinationer. Och det är väl det som vi vill, inte bevisa att vi är faktiskt smartare än vaccinkritiker.
Sjukvårdens uppgift är tudelad. Å ena sidan ska de skydda barnets hälsa, å andra sidan respektera föräldrarnas valfrihet och åsikter till och med i situationer där det finns uppenbar evidens som motbevisar familjens syn.
Den viktigaste prioriteringen är att bygga långvarig tillit till sjukvården. Inte en helt lätt uppgift när man har väldigt lite tid och möter människor med helt olika behov och kunskapsnivåer.
