Annie Croona: Obeskrivlig lycka att Joakim Medin kommer hem

Han kommer hem. Joakim Medin frisläpps och han kommer snart att vara hos oss igen. Hos Sofie. Hos dottern Esme i magen. 15 maj 2025 är en svinkall vårdag men vi kommer att minnas den med värme, för det är då vi, några av oss, får veta – att snart, alldeles snart, är mardrömmen över. 

När informationen når oss står vi i en halvcirkel och håller andan. Sofie Axelsson har precis kommit springandes ut från ett rum och vi förstår att något är på gång. Efter beskedet byts tystnaden mot applåder, snyftningar, en gigantisk lättnadens suck. Emotional overload, fast nej, det är ett futtigt begrepp. Det är en fullständig känslostorm. 

Vi får inte yppa ett ord. Och vi vågar så klart inte fira, inte än. Inte förrän vi ser Joakim på svensk mark, eller allra helst här hos oss, kan vi andas ut helt, ta in att det här sker på riktigt. 

Men vi gråter. Vi kramar om Sofie. Vi kramar om varandra, vi som vet. Vi förstår allvaret. Vi vet hur mycket vår tystnad betyder och vad motsatsen kan kosta.

Och så ställer vi om till beredskapsläge, till produktionsläge. För mig innebär det att jag ska försöka sätta ord på det som sker nu, på vad det betyder. Det korta svaret är så klart att det här betyder allt. Men det behövs fler ord för att beskriva innebörden av det som sker. 

51 dagar har gått sedan Joakim frihetsberövades. 51 långa, långa dagar, för honom och för Sofie, för oss – och för pressfriheten. 

Det har knappt gått att tänka på vad en fängelsedom hade inneburit, inte bara för Joakim själv, utan för journalister runt om i världen. Vilken journalist hade gått trygg om Joakim fått flera års fängelse i Turkiet, ett land som Sverige via Nato är allierat med, för att ha utfört sitt jobb? 

Vi kommer så klart att fortsätta analysera den här situationen. Vi kommer att gräva i varför det tog sådan tid, i vad som avgjorde att Joakim blev frisläppt. Vi kommer att rikta kritik åt de håll vi anser är rimliga. Och vi kommer att tacka för det massiva stöd vi fått under de här 51 dagarna. 

Han kommer att vara vid Sofies sida när dottern Esme föds. 

Men just precis nu fokuserar vi på detta: Joakim Medin kommer hem. Han kommer att vara vid Sofies sida när dottern Esme föds. Det går inte att nog betona hur stort det är, hur glädjande det är, hur rätt det är.

Nu måste Joakim få landa. Han måste få bearbeta det han varit med om och ägna tid åt sina närmaste. Låt honom göra det. Jag vet hur gärna man vill visa sin omtanke, hur gärna man vill framföra sina hälsningar, men det måste ske på Joakims villkor. Han måste få andas. 

Hans egen berättelse kommer – jag är övertygad om att han mentalt redan har skrivit en bok – och det kommer att vara drabbande läsning. Men först måste han få krama sin fru och sina föräldrar, sova i sin egen säng, känna Esmes sparkar, och äta något han längtat efter i fängelset (Sofies köttfärssås, råkar jag veta). 

Var sak har sin tid. Lyckligtvis är denna fruktansvärda tid av isolering, absurditeter och ovisshet över, och en ny tid kan börja. 

Joakim Medin kommer hem. Och han gör det på rätt sida av den linje som markerar startpunkten för föräldraskapet. Joakim får vara med när han blir pappa. Sofie får ha honom vid sin sida i detta livsavgörande ögonblick. Vi är så oerhört glada för det.