Det är ju så här vi är egentligen, tänker jag.
Precis som i senaste vågen, i dess första fas, då politiker fortfarande hade öppna hjärtan och gränser, innan de började förkunna att varje ny flykting är en ekonomisk belastning som, till sist, inte ens ett av världens rikaste länder kan hantera.
Alla har nu plötsligt svängt.
Igen.
Ja, till och med det rasistiska partiet.
Mycket kan sägas om den saken, att politiker helt plötsligt gör helt om, att Sverige som var fullt tydligen inte alls är fullt, att retoriken är så elastisk.
Nu anklagar Moderaterna regeringen för att inte – efter en vecka – ha arrangerat ett ordnat, tryggt, generöst mottagande för Ukrainas invaderade befolkning. Det är… drastiskt. Om vi jämför med när Ulf Kristersson poserade, i en suggestiv jaktatmosfär, under budskapet: ”Stärk gränsen!” Eller som när Moderaternas gruppledare Tobias Billström grenslade tullstugor för att markera att ingen jävel slipper över bron.
Ukraina lockar uppenbarligen fram en annan impuls.
Det är givetvis hyckleri med en genuint blåbrun underton.
Det är också bra.
Hellre en selektivt flyktingvänlig moderat än ett permanent bottenfryst hjärta.
Men kanske ser vi början på något större, på en jordbävning som skakar fram mer än borgerlig medmänsklighet, på en ny analys kring vad det innebär för oss – som samhälle, som ekonomiskt system – att ta emot flyktingar.
Att det inte bara är moraliskt rätt, utan också att det är smart bortom alla känslor och värderingar.
Jag lägger just nu sista handen vid en längre intervju med professor Peo Hansen, aktuell med boken ”Migrationsmyten”. Det är Johan Ehrenberg och han som diskuterat vad politiken egentligen har för begränsningar. På söndag släpper vi allt som text och video.
Det är en så kallad ögonöppnare.
Det är en mytkrossare.
Som skoningslöst förvandlar hela argumentet om äpplen och päron till snömos.
Nej, vi måste inte välja.
Nej, en ukrainsk eller afghansk eller syrisk flykting kommer inte på bekostnad av en undersköterska eller lärare eller rimliga pensioner eller något annat som är viktigt för den som redan bor i det här landet.
Varje flykting är en tillgång, menar Peo Hansen, med utgångspunkt i modern ekonomisk teori. Han är noga med att det här inte är en faktor för hur stort mottagande Sverige ska ha, där är det mänskliga rättigheter som gäller. Men han vill bemöta påståendet att vi inte har råd. För det har vi. Faktum är att vi inte har råd att låta bli.
Det är svindlande.
Att vi inte begränsas av det finansiella.
Att staten inte har en lada som kan vara full, tom eller mittemellan.
Det har vi ju sett. Sverige har gett sig obegränsad kraft att agera först när finanskraschen kom (tyvärr räddade vi banker och inte vanligt folk) och sedan när pandemin slog undan benen. Vi kommer att behöva göra likadant för att bromsa klimatkrisen.
Spränga föreställningen om en budget.
Lämna myten – lögnen – om att Sverige måste styras utifrån samma regler som en vanlig hushållsekonomi. Du kanske har en budget, ”reformutrymme”, när du planerar för din semester. Sverige är annorlunda. Och, shoutout till alla oroliga läsare i Täby, det betyder inte heller att vi måste höja skatten.
Jag riktigt hör hur det smäller till i tinningarna på borgerliga nationalekonomer. Men deras invändningar ska ställas mot det vi har sett med egna ögon. Slut på pengar? Var kom då hundratals miljarder i coronastöd ifrån?
Peo Hansen gör faktiskt något ganska oerhört.
Han visar inte bara att Sverige mår bra av invandring – ekonomin växer, arbetskraftsbrist försvinner, befolkningen föryngras – utan också att politiken kan lägga hela sin daterade kostnadskalkyl kring migration i malpåse, för att börja fokusera på det som är politikens uppgift: hjälpa alla som kommer hit med språk, jobb, vård och boende.
Varför hatar borgerliga ekonomer att se möjligheter och fakta?
”Logiken i deras beräkningssätt leder till att ett land varken har råd med invandrade, barn eller ens lågavlönade arbetare eftersom de orsakar budgetunderskott”, skriver Per Wirtén när han recenserar ”Migrationsmyten”, och han sammanfattar bokens budskap:
”Ett försvar av asylrätten innebär ingen ekonomisk uppoffring.”
Så enkelt är det.
Och när Sverige vill något kan Sverige göra, alltid.
Motståndet är en sprattlande reaktion.
Tänk vad det här kan leda till.
Politik för grön omställning.
Politik för full sysselsättning.
Politik som inte är åtstramning och ojämlikhet.
