Nu har jag läst en bok av outhärdlig smärta och bländande skönhet. Den blinde mannens trädgård av Nadeem Aslam, en lysande, pakistanskbrittisk författare. Den handlar om några människor i en by på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, nära Tora Borabergen i tiden efter 9/11 och USA:s anfallskrig mot Afghanistan.
Man lär sig älska dessa människor, Nadeed, Jeo, Rohan, Akbar, Mikal, vilket bara gör det värre därför att de alla av omständigheternas skoningslöshet ser sig tvingade att handla. Där finns de som använder Koranen till godhet och de som använder Koranen till ohyggligheter, nästan bortom varje förnuft och de som använder Koranen till tröst – och blindhet, på samma sätt som människor i alla tider använt Bibeln. Bara växterna är oskyldiga i sin prakt med sina uppfinningsrika, undersköna namn.
Aslams språk är halsbrytande vackert – hur kan fasan kläs i en sådan magnifik språkdräkt och slöja? Det är förstås meningen: de betagande beskrivna små vapenverkstäderna, till och med ammunitionens beskaffenhet liknar mest poesi, Airedaleterrierna med sina hennafärgade ben som är utlärda mördarhundar, dagen med tre solar, den självplågande fakirens rasslande, glänsande kedjor, tillslut mördas han och dessa skinande kedjor draperas på en ung, olycklig, tillfångatagen amerikansk soldat, återanvändning av självpåtaget lidande, det fullständiga våldet, den fullkomnade tortyren, det bortom alla solar och månar och barmhärtigheter rådande kvinnoförtrycket, piskan som talibanen piskar de burkaklädda kvinnorna med – något rasslade inifrån en burka, alltså hade någon ett smycke! Han piskade alla, kollektiv bestraffning och det fanns mynt från Saudiarabien inmonterade i piskan för att göra skadorna värre. Kvinnorna som smyger till sina älskades gravar under natten, kvinnor tillåts inte av talibanerna förorena gravplatserna med sin närvaro och de möts av fundamentalistiska kvinnor som misshandlar och jagar bort dem med käppar.
Det är nästan oöverstigligt att använda stor litteratur till tyckande; men sedan jag läst Den blinde mannens trädgård har jag läst alla Aslams andra böcker översatta till svenska och hittat intervjuer med honom på nätet. Hans projekt, som lyckas, är att få oss att förstå Koranens herravälde över människor, själv fortsätter han att älska många av dem, vill att vi ska fatta – men aldrig acceptera – på samma sätt som vi står häpna inför de avskyvärda korstågen, den kristna inkvisitionen, de återfödda högerkristna eller fundamentalistiska israeler som håller för sina ansikten för att slippa se en kvinna.
Sanningen är ju att när man påtalar Israels svåra övergrepp mot Gaza och palestinierna kopplar vidriga antisemiter genast på. Idén hos några är att man därför borde tiga, på så sätt förvandlas antisemiterna till en sköld, ett harnesk, som kan skydda Israel från att stå till svars för vad de faktiskt gör mot palestinierna. På samma sätt balanserar Aslam på en slak lina; i hans böcker är alla både skyldiga och oskyldiga, inklusive de amerikanska soldaterna. Utom krigsherrarna av alla nationaliteter, de är enbart skyldiga. Han predikar inte, han visar, som det anstår en skönlitterär författare av hans kaliber.
På sitt sätt har Sverigedemokraterna, Nationella fronten i Frankrike och så vidare, tillsammans med mediekoreografin gjort det invecklat att påtala vad fundamentalistisk islam gör mot människor. Deras brott mot mänskligheten utvidgas alltid hos ultrahögern till att gälla alla muslimer, till att hetsa mot dem alla och ge dem del i skulden till IS, talibanernas och al-Qaidas fasansfulla brott mot också sina egna, allra mest kvinnor. På samma sätt som antisemiter försöker använda kritiken mot Israels behandling av palestinierna till kritik av alla judar. I Aslams böcker finns brotten skildrade på ett sätt som inga medier någonsin skulle klara av. Inga filmer, bloggar eller podcasts heller. Det är litteraturens storhet och alkemi.
Efter att ha läst Aslams böcker börjar jag tänka att Samuel Beckett är den som bäst skildrat vår belägenhet – hans figurer på scenen som sitter nergrävda i en grop. Bara huvudet med pratmunnen sticker opp, de/vi kan babbla – men kroppen är begravd och handlingsförlamad. Så måste många vanliga, hyggliga muslimer känna inför de brott mot mänskligheten som nu begås i deras religions namn.
Jag har pålagt mig själv att aldrig känna förakt. Men inför de fundamentalistiska männens sätt att använda föraktet för kvinnor till att forma sina män och krigare, som amerikanska marinkåren i varje fall förr använde kvinnor och bögar som hotbilder mot den ”äkta” manligheten liknar min avsky mest förakt. Inför de kvinnor som Aslam skildrar, de som internaliserat föraktet mot sig själva, känner jag bara outsäglig sorg.
Jag skulle önska att varje mamma och pappa, som oroar sig för att deras söner eller döttrar ska ge sig av till Syrien eller Irak eller Islamiska statens kalifatbygge skulle be sina barn att i alla fall först läsa Den blinde mannens trädgård. För mig är det faktiskt litteraturen som gjort det möjligt att aldrig någonsin ge upp – att alltid tro att en annan värld är möjlig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
