Henrik Mitelman heter en ekonomianalytiker på Dagens Industri och han skrev den 30 juli om omställningens smutsiga sida. Allt det vi måste göra, elektrifiering, energibyte, nya smarta produkter, en total återvinningsekonomi är nämligen något som ökar behovet av…olja. 85 procent av energin är ju fortfarande fossil, så varje elbil, varje klädesplagg, varje solcell, varje matleverans, allt är baserat på olja och Mitelman förklarar att Putin skrattar hela vägen till banken när vi ”stolta åker omkring i en Tesla”.
Det här är en analys på en rätt barnslig nivå men också just därför avslöjande. Självklart vet alla att allt vi gör just nu innehåller olja, om så inte vore fallet fanns inget behov av klimatomställning.
Men vad blir slutsatsen? I börsanalytikerns värld blir det att det är dubbelmoral att inte investera i olja. Användningen ökar ju, alltså måste banker och fonder fortsätta äga oljebolag för annars ägs de av de som är ”ointresserade av klimatet”. Som om ”de intresserade” verkligen har förändrat något genom sitt ägande av vår världs förstörelsemaskin för klimatet. Har AP-fonderna ökat klimatinvesteringarna med sitt tidigare oljeägande?
Det faktum att allt går för långsamt blir i denna sjuka finansvärld ett argument för att det nog kommer fortsätta så och då blir ju de riktigt stora pengarna även framöver fossilt och då bör ju alla fortsätta placera där.
Det lustiga med Mitelmans resonemang är att det i praktiken bara blir ett stöd till de som hävdar att det inte går att rädda klimatet genom att ändra samhällets energisystem. Till de som menar att enbart en kraftig levnadsstandardsänkning där bilen ersätts med buss, där snabba tåg ersätts med lokala tåg och där massproduktion av elektronikvaror som mobiltelefoner ersätts av gemensamma burkar som vi står i kö till för att få använda. Ja, vi som minns, minns telefonkioskerna.
Den här drömmen om ett annat samhälle på en mycket lägre energi-, mat- och produktionsnivå (kanske som världens fattiga staters) är lustigt nog det enda resultatet som kan uppnås när affärsanalytikern hånar förändringen som meningslös. Har han rätt blir det ju snabbt ett fattigt samhälle, en klimatförstörd värld som barnen tvingas leva i. Skolstrejkande ungdomar för klimatet har rätt, problemet är att det inget betyder om man ska tro Mitelman, vi har en ekonomi som inte tillåter förändring eftersom allt vi gör handlar om fossil energi idag.
Och återstarten av svensk produktion blir rekordstor i år.
Och det blir därmed också utsläppen.
En annan värld, en hållbar värld skapad av fattigdom är kanske en framtid, men jag tror det blir ett obehagligt samhälle eftersom alla har allt mindre att dela på.
Och man ska vara väldigt naiv om man tror att ett fattigare samhälle fördelar mer rättvist.
Själv går jag ut och slår ogräs med lien, drar nytt stängsel till fåren så de kan beta in i skogen och så ska potatisen upp och tvättas och det är en sista semestervecka, det är paradis och lugn och trygghet, nej förresten det senare finns inte längre, ingen av oss är trygg i den klimatkatastrof vi lever i. Jag kan inte blunda även fast jag vill.
En miljon hektar skog har brunnit upp i Sibirien i år utan någon reaktion alls. Det är ungefär 250 miljoner ton koldioxid som släpps lös, fem gånger Sveriges officiella utsläpp och tio gånger mer än våra påstådda utsläppsminskningar (som ju för övrigt är enormt felräknade åt fel håll).
”Det brinner, det brinner”. Vi bara väntar på var. Och bränderna är numera av den magnituden att människan inget kan göra, bara hoppas på skyfall. Det finns inte helikoptrar eller vattenbombande flygplan nog på jorden för att släcka den här branden.
På 80-talet skrev jag en sångtext med den titeln. (Pink Champagne gjorde en låt av den texten). Den handlar om när samhället brinner upp på grund av det kärnvapenkrig militärer på allvar satt och planerade. VI skulle alla brinna, det fanns i den punkiga berättelsen ingen väg ut,
Nu brinner det och jag kunde då inte föreställa mig hur ”normalt” vi människor skulle reagera på det otänkbara.
EU-kommissionen har lagt sin ”55 plan”. Den är helt otillräcklig, staterna har förhandlat och kompromissat och slutprodukten innebär varken minskade utsläpp eller omställning i produktion, det är småduttande även om man insett att även sjöfart måste räknas in i utsläpp. Utsläppen från värme och transporter kommer öka eftersom bioenergin får fortsätta, man undantar bara avverkning från ”urskog” vilket är tre procent av Europas skogar, det vill säga 97 procent kan fortfarande bli en fin brasa i värmeverk, i bilar och så småningom sopförbränningsanläggningar.
Pratar vi ekonomi, sånt som Mitelman menar att analytiker kan förstå, så är det 250 svenska miljarder per år i tio år man siktar på för investeringar, inte de 7000 miljarder per år som behövs för en snabb omställning och avveckling av det fossila.
Den politiska klimatkrisen diskuteras alltså som något man kan planera lite långsiktigt.
Medan verklighetens klimatkris sker här och nu.
Hur tänker de rika?
De tänker inte alls.
De räknar.
Jag får ett mejl från en läsare, Nanne Frank, som undrar:
”Varför går inte alla småbarnsföräldrar samman och kräver av alla makthavare, politiska som ekonomiska, att de enbart fattar beslut som gör det möjligt för barnen att ha en möjlig framtid på vår jord? I dag kan väl knappast någon inbilla sig att klimatkrisen inte är här? Är det så att man inte ens vågar tänka på barnens framtid?”
Jag svarar att jag funderar på att skriva en ledare med samma ämne, men inser nu att frågan inte har något svar, den kan bara ställas till var och en av oss. Det är klart vi kommer gå samman och vägra tänka enligt exempelvis affärstidningens logik.
Men gör vi det tillräckligt snabbt?
