Innan jag blev journalist var jag klimataktivist, genomförde gatuteatrar, blockerade trafik och ockuperade hus där en ny motortrafikled skulle dras fram. 

Den aktivismen behövs mer än någonsin tidigare. För nu är det bråttom.

Troligen har du inte missat den rapport som kom från FN:s klimatsekretariat när toppmötet COP27 inleddes i Egypten i söndags. I den slås det fast att vi nu är på väg mot runt 2,5 graders uppvärmning före århundradets slut. Vi är alltså inte i närheten av att nå målet att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader, det Parisavtalet uttalade att vi måste sträva efter.

Vi har löften från världens länder som står bakom Parisavtalet, färdplaner och fina ord. Trots detta: Världens samlade klimatplaner leder till ökade utsläpp, visar den nya rapporten – inte minskningar. 

Vad betyder detta? Låt mig citera Johan Rockström i söndagens Agenda: ”Det är ytterligare en bekräftelse på en väg som tar oss till inget mindre än vad vi tvingas definiera som en katastrof.”

Redan om vi går över 1,5 grader är det troligt att vi knuffar stora system som Grönlandsisen och Västantarktis, alla tropiska korallrev och även permafrosten i Arktis över trösklar. Då kommer de att röra sig irreversibelt, alltså ostoppbart, i en riktning där de ytterligare förstärker uppvärmningen, förklarar Rockström. 

Katastrof är ett ord. Kan vi ta in vad det betyder? Att vi inte kommer kunna säkra våra hus, matproduktion och elförsörjning mot översvämningar och extrema stormar…

Låt oss ta fasta på att vi fortfarande har några år på oss. Utsläppen måste ner till det som kallas netto-noll. Men det måste gå fort om inte 2,5-graderskatastrofen ska bli verklighet. När ska politikerna lyssna och kapa utsläppen? Kanske när du och jag sätter oss mitt i en gata och vägrar flytta på oss