Ledare. Andreas Gustavsson.

2018-10-09 09:30
Puffetikett
Dagens ETC

Nordhaus får ekonomipriset för klimatkollapsens ursäktande matematik

Hur rika blir våra barnbarn om deras städer dränkts av stigande hav?

När det stod klart att William Nordhaus tilldelas ekonomipriset ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”, reagerade delar av miljörörelsen med tacksamt jubel.

Äntligen! Äntligen bekräftelse, äntligen verkar marknadsekonomins institutioner ta den största utmaningen på allvar. Men nej, tyvärr inte. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag kan förstå desperationen. Att man blir lycklig av att klimat nämns i sådana här sammanhang. Att man inbillar sig att det att betyder att alla beräkningar framöver kommer att väga in och ta hänsyn till globala uppvärmningens konsekvenser. Nej. Kommittén har inte fattat ett klimatradikalt beslut, tillkännagivet just när IPCC-rapporten förklarat hur skrämmande kort tid vi har att spela med innan det blir för sent.

”Det sägs ofta att utdelningen av fredspriset till Henry Kissinger är den skamligaste episoden i Nobelprisets historia men frågan är om inte ekonomipriset till William Nordhaus är värre”, skriver Max Jerneck, forskare på Handelshögskolan, specialiserad på hållbara energisystem.

Värre än höken Kissinger!?

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning.

Han är ingen marginell figur. William Nordhaus har senaste decennierna haft starkt inflytande över inte minst amerikansk policy, samtidigt som hans teorier blivit ett fundament för handel med utsläppsrätter, bländverkens bländverk. 

Det går inte att tala om skärningspunkten mellan klimat och ekonomi utan att fastna vid William Nordhaus. Han har varit dominant. Alltid marknadstillvänd. Alltid redo med argumentet att det sunda – både ekonomiskt och moraliskt – är att inte göra allt på en gång. Klimatet ska räddas pö om pö (på engelska kallas denna doktrin ”gradualism”). 

Varför inte investera tungt direkt? Rensa energi från fossila bränslen, bygga transportleder med minimala utsläpp, organisera ett mindre destruktivt jordbruk. Allt det där är rätt, tycker William Nordhaus. Men hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. Dessutom kommer våra barn och barnbarn att ha andra förutsättningar. Ja, han tänker sig givetvis fortsatt tillväxt. The Economist sammanfattar:

”Eftersom framtida generationer sannolikt kommer att bli mycket rikare än vi är, är det inte mer meningsfullt för oss att offra vårt välbefinnande för dem än att förvänta sig att bönder från 1800-talet skulle gå utan välling så att vi kan köpa fler datorer.”

William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera. 

Hur rika blir våra barnbarn om deras städer dränkts av stigande hav? Hur mycket förståelse kommer de att visa för att vi satte planeten ur balans – trots att vetenskapen gav oss varning efter varning – men låter dem ärva huvudansvaret för att begränsa skadorna? 

Till sist handlar det om att den amerikanska Yale-professorn inte ser det som en investering att rädda klimatet. Det är bara en kostnad. Varken mer eller mindre. En variabel i en ekvation. 

Nu har han belönats med ekonomisfärens finaste utmärkelse.

Tänk dig att ditt vardagsrum börjar brinna.

Vem som helst (som inte är ett oljebolag, en passiv regering eller en ekonomiprisvinnare): Jag släcker! Fort ska det gå, innan hela huset brinner ner.

William Nordhaus: Nja, vänta nu. Nästa person som bor här bör ha ett ymnigare vattenflöde i sina kranar. Därför är det logiskt om den får ge sig i kast med lågorna.

Pristagarens argument blir ”ännu konstigare om man betänker att uppvärmningen knappast är en linjär process utan kantas av tröskeleffekter och återkopplingsmekanismer som plötsligt kan få uppvärmningen att skena iväg exponentiellt”, skriver Max Jerneck. ”Därför borde man sätta in så stora insatser som möjligt tidigt i processen innan den försvinner bortom kontroll.”

Jag gissar att William Nordhaus motvilligt skulle hålla med om detta. Han har kommit att försiktigt korrigera sina modeller från 90-talet, särskilt under senare år med den fysiska verkligheten och nya alarmerade rapporter som ett allt undanträngande argument om att vi faktiskt inte kan vänta. 

Men ändå skulle hans optimala lösning innebära klimatchock för mänskligheten. Det är klimatekonomi som ingen annan än anhängare av fundamentalistisk marknadsekonomi kan uppskatta. William Nordhaus är en lojal soldat.

”Klimatförändring och miljöförstöring är några av marknadsekonomins baksidor, dessa går dock att korrigera. Alla de under som vi lever med idag, såsom sjukvården, utvecklingen inom medicin och de teknologiska framstegen, har vi dock marknadsekonomin att tacka för”, säger han till TT.