Än lever svensk amatörteater som ett slagkraftigt alternativ till den kommersiella kulturen. Och än lever Nils Ferlin, barfotapoeten, bohemen, levnadskonstnären och medmänsklighetens poet som en omistlig del av vårt svenska kulturarv och med ett språk utan tidsfärg. Under de två sista januarihelgerna kom han med Cabaret Tigerbrand till Tivolihuset i Höganäs i sällskap med tio entusiastiska amatörskådespelare (inklusive undertecknad), en driven regissör och två eminenta musiker med anknytning till Visans Vänner.
Människoödet Nils Ferlin är värt en särskild mässa. I fyra välbesökta föreställningar påvisar Kullateatern i Höganäs med eftertryck hur Nils Ferlins livsgärning har överlevt tiden. Ty visst känner vi igen vår egen tid i barfotabarnen, nasarna som översköljer oss med telefonerbjudanden, tistelstigar som trampas med trasad sko, de pösiga pöbelskratten och andra mänsklighetens ständiga följeslagare. Och visst känner många av oss igen Lille Bror Söderlundhs, Josef Brinés, Nils Ferlins, Tor Bergners med flera tonsättningar. Lägg därtill nyskrivna tonsättningar av Henrik Malmros.
I ett litet vedskjul i uppväxtstaden Filipstad lärde Ferlin sig gå på händer. På Café Cosmopolites vita servetter i de stockholmska Klarakvarteren tillkom många av hans odödliga dikter och visor som Inte ens en grå liten fågel, En valsmelodi, En inneboende, På Arendorffs tid, När skönheten kom till byn och Den stora kometen. Han var ett barfotabarn ganska mager om bena, tillika om armar och hals, sålde sina visor på nöjets estrader och bad gud förlåta honom för somliga rader. Hans dikter väckte anklang både i folkdjupet och i de fina salongerna. Sannolikt berodde det på att han lyckades förena djup enkelhet med stor originalitet.
Nils Ferlin besatt en osedvanlig förmåga att förvandla sin djupa pessimism till ett galghumoristiskt krumsprång. Hans humor var en ”skallra” som han själv uttryckte det i dikten Snart (Kejsaren Papegoja 1951). Den tog sig många uttryck. När han efter de oroliga Klaraåren till slut fann någon form av ro tillsammans med sin Henny på en avstyckad tomt – Norreboda – i Roslagen lät han trycka ett visitkort med texten ”Nils Ferlin – Styckegodsägare.”
Den långt drivna tanken på alla människors lika värde kommer till uttryck i både dikt och liv, liksom samhällsengagemanget utan att fastna i någon partipolitisk fålla. Skarpast var han i sin kritik av karriärister och viktigpettrar. -Fascismens Francospanien gisslade han i Här kommer ett skepp. Det är lastat med ganska besynnerligt gods. (Goggles 1938). Och vem känner inte igen sig och vår tid i de yttersta av dessa dagar i dikten Du har tappat ditt ord (Barfotabarn 1933):
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
Så sitter du åter på handlarns trapp
Och gråter så övergivet
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
Var det väl eller illa skrivet
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
Du barfotabarn i livet.
Det finns i dag lika stor anledning som någonsin att kämpa för rättvisa, frihet och bröd. Det må gälla ensamkommande flyktingbarn, tiggare utanför handlarnas trappor och svenska medborgare som lever på livets skuggsida.
Och för att tala med klottret på en vägg i Klarakvarteren, där han står staty: ”Ferlin lever – betongen är död”
