En gammal debattartikel från 2012 på Aftonbladet av psykologen Eva Rusz har fått liv igen i sociala medier. Hon menade i artikeln att ”förskola före två års ålder kan skada barn”, och att ”brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom”.

Here we go again, tänker jag. Det känns som om det varannan månad kommer sådana här mediala kampanjer där arbetande föräldrar skuldbeläggs för att de just är arbetande föräldrar. Som att vi är egoister och behandlar våra barn som något slags bihang vi får dras med de närmsta åren. Som att vi prioriterar jobb, karriär och träningspass före våra barns välbefinnande. Och det låter som att det är så enkelt. Så svart och vitt.

Och Eva Rusz är inte ensam med att propagera för att föräldrar ska stanna hemma längre. I somras skrev författarna Susanne Nyman Furugård och Christian Sörlie Ekström i princip samma sak i SvD. De vågade sig till och med att sammankoppla förskola med bruten anknytning, och i förlängningen ångest, depression och självmordsförsök.

Man kan väl sammanfatta det som att om man placerar sina barn på förskola kan man inte bara se fram emot att relationen till barnen mer eller mindre bryts sönder, utan också att man skickar in dem raka vägen till psykakuten.

Och jag kan inte hjälpa att tycka att denna fördomsfulla debatt är så medelklass och så svensk. Medelklass för att den indikerar på att föräldrar har en ekonomisk möjlighet att stanna hemma men väljer att inte göra det för att man prioriterar självförverkligande.

På hemsidor som propagerar för att föräldrar ska stanna hemma med sina barn ger man tips om ”gratisaktiviteter” man kan göra med sina barn för att spara pengar. Men när det inte handlar om gratisaktiviteter och utflykter då? Utan när det istället handlar om att jobba hårt för minimilön för att få mat på bordet? När det handlar om att pendla tre timmar om dagen till och från jobbet och att behöva varenda minut som förskolan har att erbjuda? När det handlar om att erbjuda ett hem till sina barn som inte innehåller svartmögel och kackerlackor (ja, i Sverige. Tro inte att det inte finns). När det handlar om att ens barn inte ska behöva panta flaskor för att ha pengar till matsäck till skolutflykten?

Jag tror inte för en sekund att föräldrarna inte hade bytt ut det livet mot att få stanna hemma och knyta an till sina barn om det var gratisaktiviteter för barn som det hängde på. Men att förneka att vi lever i ett klassamhälle gynnar ingen. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för verklighet man utgår ifrån när man skuldbelägger föräldrar som är beroende av en förskola som kan erbjuda en pedagogisk och trygg plats för ens barn. För det är exakt det som det är. Förskolan är inte en dumpningsplats med lite leksaker i ett hörn. Det är ett ställe för lärande och kreativ stimulans och pedagogerna är ingenting annat än hjältar som inte får ens hälften av den respekt de förtjärnar.

Med det sagt så vill jag också ändå trycka på att förskolorna ska få de resurser och förutsättningar de behöver för att kunna göra sitt jobb på ett värdigt sätt. Och där är vi inte än. Men att skuldbelägga pedagogerna för det är att slå åt fel håll.

Svensk är debatten i den bemärkelsen av att man tror att endast föräldrar är de som kan ge barn kärlek och trygghet. Föräldrarna utgörs nästan uteslutande av en biologisk mor och far. Alla andra alternativ till begreppet ”förälder” är uteslutet.

I stora delar av världen går man efter talesättet att det krävs en hel by för att fostra ett barn, utan att föräldrar får höra att de skickar sina barn raka vägen in i en depression. Självklart finns det mycket på grund av att man inte har samma förutsättningar som i Sverige (exempelvis förskola) men samtidigt ser jag många fördelar med det tankesättet. Och vad är det som säger att en svensk, eller västerländsk för den delen, syn på små barns trygghet är den rätta? Ens ”familj” är inte automatiskt lika med ens biologiska familj. Det kan vara en släkting, en granne, en vän. Det är support för att föräldern ska kunna vara den bästa föräldern man kan vara. För ingen klarar uppfostran av barn helt ensam. Det är ett av de svåraste jobben man kan göra.

Vi behöver kollektivet för att erbjuda våra barn det bästa och det mesta av kärleken. Om det så är en granne eller en förskolepedagog. Och vi borde kunna ha en rationell diskussion om detta utan att hota med att ens barn kommer bli självmordsbenägna.

Utöver det är debatten också kvinnofientlig då vi idag vet att kvinnor i heterosexuella parförhållanden generellt sett idag är de som stannar hemma eller går ner i arbetstid vilket resulterar i att de får mindre lön och därmed mindre pension och aldrig hinner komma ikapp männens ekonomiska självständighet. Det lämnar kvinnor i en beroendeställning till familjeförsörjaren. Så indirekt handlar detta om att kvinnorna är de som ska välja bort arbete, aldrig männen.

Allt jag egentligen vill ha är en hälsosam och fördomsfri diskussion om barnuppfostran. Jag vill att de som har möjligheten att stanna hemma självklart ska göra det om så önskas men inte genom att samtidigt skuldbelägga andra föräldrar som väljer annat, eller inte har något val.

Alla har inte samma förutsättningar eller önskemål. Men utgå gärna ifrån att alla vill sina barns bästa.