Ett rasistiskt parti. Ett nazistiskt förflutet som ständigt gör sig påmint. Dagens ETC har bara senaste månaderna kunnat visat hur partiets politiker söker sig till nazistiska miljöer, genom att handla i högerextrema nätbutiker och besöka hemliga möten. Sedan alla dessa uppkastningar av hat mot judar, muslimer, homosexuella, kvinnor och journalister.
Hur många fler argument behövs?
Men det var tyst.
I samhällsdebatten kunde ingen höra en ägare, vd eller styrelseordförande konstatera att det vore moraliskt förkastligt att etablera Sverigedemokraterna som ett reguljärt, femte alternativ för borgerliga väljare.
Samtidigt gjorde näringslivets eget fikarum – Dagens Industri – sitt yttersta för att just introducera Sverigedemokraterna som en plattform för Alliansens maktövertagande, för att tvinga bort varje intention att bedriva politik till vänster om mitten. Det postsocialistiska Sverige. Möjligen lite brunt längs kanterna, men i alla fall inte rött.
”Avståndstagandet är så hårt och oresonligt”, klagade tidningens ledarsida som uppmanar företagsledare att odla kontakter med Sverigedemokraterna – med målet att stöpa partiets politik och därmed undanröja hot mot framtida vinster.
Ingen opponerade sig.
Ingen tog offentligt avstånd.
Där satt de med sina bombastiska dokument om mångfald och likvärdighet, som alla företag har, men ingen kunde förmå sig att lova att aldrig någonsin Sverigedemokraterna för att åstadkomma ett regeringsskifte.
Inte unga miljardärerna, inte gamla dynastierna.
Det gäller att vara pragmatisk, skulle Antonia Ax:son Johnson säga. Hon berättar för Dagens Industri att hon är ”en liberal humanist som kan slåss till döden för de goda värderingarna”, men med det parlamentariska läget tycker hon att Alliansen ska använda sig av Sverigedemokraterna.
Hon är själv medlem i Liberalerna, har tidigare kritiserat Sverigedemokraterna. Vad har förändrats?
”Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem”, menar Ax:son Johnson.
Det handlar om att hon tycker att Socialdemokraterna under senaste mandatperioden dristade sig till att lansera vänsterpolitik, ”på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i svensk politik”. Exemplen som ges är höjda skatter och förslaget att vinstbegränsa välfärdens entreprenörer.
”Jag är orolig över utvecklingen”, säger Ax:son Johnson.
Varför?
Sverige har inte ett exceptionellt skatteläge.
Sverige ger däremot unikt generösa möjligheter för den som vill krama skattemedel ur det offentliga.
Men hon är ändå hemskt orolig.
Med sina investeringar i välfärdsindustrin.
Med sina förväntningar på hur politik ska förhålla sig till kapital.
2017 kunde Dagens ETC visa att Ax:son Johnson procentuellt sett betalar mindre i skatt än en kassörska. Hon har en förmögenhet på runt 50 miljarder kronor. Senaste sex åren har hon dragit in 5,4 miljoner kronor i månaden, men har till sist bara betalat 18 procent i skatt på sina inkomster.
Inte direkt expropriering…
Att hon nu förespråkar komplett normalisering av Sverigedemokraterna är egennytta. Hon vill skydda sina pengar. Hon ser hellre en omfamnad Jimmie Åkesson än accepterar blygsamt höjd kapitalskatt eller ett, med internationella mått, försiktigt regelverk kring välfärdsvinster. Miljarderna måste bli fler. Till varje pris. Så lite som möjligt ska gå till att korrigera växande klyftor. Politikerna ska hålla sina händer borta.
Det är girighet.
Ax:son Johnson utger sig för att ge ”näringslivets syn” på hur Sverige ska ledas. Det stämmer nog tyvärr, även om det finns undantag. Miljardärerna kan avsky Sverigedemokraternas rasism, men de älskar utsikten att kantra riksdagens maktbalans med ett högerparti som dessutom visat sig kunna användas som instrument nästan hur som helst.
Almega, Bemanningsföretagen, Svenskt Näringsliv, Företagarna, Attendo, Kreab, Svensk Handel, Nordic Capital (som äger Capio), Vårdföretagarna – alla har de bearbetat Sverigedemokraterna. Särskilt populär är partiets ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt, försedd med rapporter från Näringslivets medieservice – en del av Svenskt Näringsliv – ibland per mejl, ibland per middag på lyxkrog. Ja, det är han som tycker det är jätteroligt att jämföra judar och fårkadaver.
Sverigedemokraterna svängde om välfärdsvinster.
Näringslivet räknar med fler framgångar.
Dagens Industri belönar Ax:son Johnson genom att likna hennes ställningstagande för Sverigedemokraterna med hennes kamp mot löntagarfonderna.
Hon är en hjälte.
Nu vet du – om du inte redan visste – vad du har att vänta från kapitalister som inte ens hymlar med att de i valet mellan att undvika socialism och fascism alltid väljer att undvika socialism. Eller, det handlar inte ens om socialism. Timbro kanske påstår att Stefan Löfvens regering ägnat sig åt socialism. Svenskt Näringsliv har satsat mångmiljonbelopp på att i trolligt smutsiga kampanjer fabricera att fyra år till med rödgröna skulle sovjetifiera Sverige. Men det är inte sant. En försiktigt lagd fördelningspolitik. Vilket räcker för att näringslivet ska enrollera Sverigedemokraterna – trots att det riskerar att drabba så många så skoningslöst hårt.
Pragmatiskt?
Det är en empatistörning.
