Om en privatperson får problem med ekonomin är det inte möjligt för den personen att exempelvis höja skatterna för andra människor och på så vis lösa sina ekonomiska problem eller att lansera ett ekonomiskt stimulansprogram. Och börjar de enskilda hushållen att spara under en kris leder det ofelbart till att den ekonomiska krisen djupnar, när efterfrågan stramas åt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En privatperson är ensam och ganska maktlös såvida hen inte hör till de besuttna skikten. En stat har däremot tillgång till en rad verktyg för att lösa de ekonomiska utmaningar som alltid uppstår. Detta enkla faktum är på något märkligt sätt alltmer bortglömt i en antikeyensiansk era.
Det har blivit räntemänniskor av vanligt folk. När ett hushåll med stora bostadsskulder tänker på ekonomi reduceras frågan oftast till: Vad tänker Riksbanken göra med räntan? Allt färre tänker: Vad har finansministern för planer för svensk ekonomi? De stora bostadsskulder som många har går ju att hantera så länge som räntorna är så låga som de är. Men börjar de stiga kan svetten snabbt pärla fram på de skuldsattas pannor.
Det är ett enormt skifte som skett i Sverige och i västvärlden de senaste 20 åren när penningpolitik, bedriven av självutnämnda experter en bra bit bortom demokratins kontroll, fått mer makt och de folkvalda mindre makt. Penningpolitik har blivit viktigare än finanspolitik. Det har privatiserat människors medvetanden. Systemet producerar borgerligt tänkande.
Nu duggar rapporterna allt tätare om att luften kan vara på väg att gå ur den långvariga bubblan på bostadsmarknaden. En del ledande ekonomer har inte ens velat gå med på att det rör sig om en bubbla, trots att till och med Internationella valutafonden höjt ett varnande finger inför svensk bostadsmarknad.
Och frågan är inte lätt: Bostadspriserna har länge stigit av reella orsaker och inte bara spekulationsskäl när bostadsbristen varit/är så stor. Nu tycks allt fler hushåll i olika enkäter tro att priserna kommer att sjunka och frågan kan mycket väl bli om bubblan spricker med en ljudlig smäll eller om den bara pyser ut.
Skulle den spricka med en ljudlig smäll kan det bli ett omfattande kaos i hela ekonomin med panikförsäljningar av nyinköpta bostadsrätter, avstannade byggen som reser sig som antika gladiatorarenor mot himlen i stad efter stad, och alltfler människor som inte har en aning om vart de ska bo nästa månad.
Men det är som om majoriteten av svenska folket på något sätt har accepterat att boendet är en del av marknaden och inte en social rättighet som borde säkras med långsiktig politik.
I efterdyningarna av finanskraschen 2008 borde en självklar läxa för alla politiker ha varit: Se till att en större del av bostadsmarknaden består av hyresrätter! Ett samhälle som USA, där mer än två tredjedelar av människorna äger sin egen bostad, blir ett oerhört instabilt samhälle. Fredrik Reinfeldts regeringar gjorde Sverige till ett långt mer konjunkturkänsligt samhälle. Under hans regeringsår accelererade omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter.
En bostadsmarknad där hyresrätter utgör den största delen av bostadsbeståndet fungerar i själva verket som en automatisk stabilisator av ekonomin. Vad är det? Det är precis de inslag i trygghetssystemen som nästan helt saknades under 1930-talets depression.
Till exempel en fungerande a-kassa. Det offentliga tar smällen, inte enbart de privata hushållen. Men idag är den svenska a-kassan så urholkad att det är tveksamt om den längre fungerar som en sådan stabilisator. Och svensk bostadsmarknad domineras idag av bostadsrätter där minsta variation på räntorna (eller hårdare amorteringskrav) får ett enormt genomslag i folks hushållskassor.
Det stora flyktingmottagandet 2015 visar sig nu med full kraft på bostadsmarknaden. I flera borgerligt styrda kommuner har det kommunala bostadsbolaget sålts ut. Inga hyresrätter har byggts på väldigt länge. Genom den nya bosättningslagen får en del nyanlända som beviljats asyl gå före i bostadskön, vilket gör dem som stått länge i den förbannade.
Rika borgerliga kommuner som knappt tagit emot en enda flykting genom åren ojar sig nu över de nyanlända som de enligt lag anvisas: Vi har inga bostäder! ropar de. Och överlämnar därmed hela bördan till de fattigare kommunerna där det finns fler lediga bostäder, eller i vart fall släktingar som kan tränga ihop sig ännu mer, men inga jobb – och därmed väntande segregation.
Det som glöms bort är borgerlighetens skuld till avskaffandet av den sociala bostadspolitik där hyresrätten var central. Det har gjort det svenska samhället mindre socialt hållbart och riskerar att späda på de etniska konflikterna.
