Nora Wurtzel: När fascisterna intar gatorna måste vi göra det samma

Så föll domen. Fyra nazister som misshandlat flera personer i Stockholm döms alla till fängelse. Det rör sig om hatbrottsmotiv, de dömda tillhör Aktivklubb Sverige och vissa har även tidigare kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen, NMR.

Detta sker alltså samtidigt som NMR krokat arm med Aktivklubb Sverige för att återuppliva Salemmarschen, som i början av millenniet var Europas största demonstration för extremhögern. Bakom demonstrationstillståndet står en NMR-medlem dömd för vapenbrott.

När jag blev politiskt aktiv i början av 2010-talet var det i en vänsterrörelse som tampades med en ny våg av gatunazism. Ekot från 90-talets våldsamma år hördes fortfarande i rörelsen, men situationen var ändå en annan. Vi lärde oss bli aktivister, antifascister och antirasister. Vi lärde oss att minnas namn som John Hron och Björn Söderberg.

Men: Salem och 90-talets skinheads var redan historia, och mina ungdomsårs antifascism såg därmed lite annorlunda ut. 

Min generation av unga antifascister samlades på gator och torg, vi skrek och störde. Vi försökte med våra kroppar, med vår närvaro och våra stämband stoppa mötena och demonstrationerna som hölls av Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas parti.

Idag kan det kännas naivt. Men vi måste också se det i den tidens kontext:

2013 ökar SMR:s aktivitet i Kärrtorp. När det då nystartade Linje 17 mot rasism anordnar en demonstration attackeras den av beväpnade nazister. Bland de anfallna finns både pensionärer och barnfamiljer.

I september 2014 misshandlas fyra personer i Malmö av nazister med kopplingar till Svenskarnas parti. Två får livshotande skador efter knivhugg, slag och sparkar.

2017 har SMR hunnit byta namn till NMR, och kopplas då till tre bombattentat i Göteborgsområdet; ett mot bokcaféet Syndikalistiskt forum, de andra två mot flyktingboenden.

Det nazistiska våldet var närvarande och skrämmande. Nazisterna fanns, och därmed behövde vi också finnas. 

Vi har kanske egentligen vetat det hela tiden, men efter att domen nu fallit i Stockholms tingsrätt är det bara att inse att nazismen aldrig försvann. Den drog sig in i träningslokaler och frodades i olika forum, och nu är gatunazismen nu tillbaka.

När jag i april skrev om att Expo i sin rapport konstaterat att våldet får en alltmer central roll i svensk högerextremism kände jag mig alarmistisk. Man varnade inför 2025 för en ökad radikalisering där rasideologiska miljön kommer att utgöra ett allt större säkerhetshot. Tyvärr visade det sig att de hade helt rätt.

Jag har fått känna hur det är att vara tusentals på gatorna. Att det då inte längre är skrämmande, utan snarare en känsla av eufori.

Det positiva är att vi vet vi vad som behöver göras.

Jag är tack och lov gammal nog att ha upplevt demonstrationerna i Kärrtorp 2013 och i Göteborg 2017. Jag har fått känna hur det är att vara tusentals på gatorna. Att det då inte längre är skrämmande, utan snarare en känsla av eufori.

Jag var 16 år gammal när vi var 20 000 personer i Kärrtorp. Vi kom knappt ens av tunnelbaneperrongen. Att ta sig fram till scenen där det hölls tal och spelades musik var omöjligt, det var helt fullt av människor som ville stå upp mot nazismen.

Så var det även i Göteborg 2017. Folkhavet täckte Heden och klev gemensamt över polisens avspärrningar, och tog därmed tillbaka de gator som nazisterna ville ha som sina.

Det är rötter vi måste hitta tillbaka till. En fällande dom är en seger, men det är uppenbart att vi inte kan luta oss tillbaka och tänka att politiken ska ta hand om problemet.

För vi glömmer väl inte hur vår sittande migrationsminister närt en aktivklubbsmedlem vid sin barm? 

Om det är något som vi har lärt oss är det detta: 

När fascisterna intar gatorna måste vi – motståndet – göra det samma.