Jag skriver detta från ett vårvarmt Beirut, inte så långt från busstationen Charles Helou varifrån bussar avgår bland annat till Damaskus. Det är få passagerare som reser den vägen numera. UNHCR i Libanon har just registrerat den miljonte syriska flyktingen i ett land med 4,5 miljoner invånare. Det innebär alltså att var fjärde libanesisk invånare numera är flykting från det raserade grannlandet.
För ett år sedan var siffran över syriska flyktingar 355 000.
Det är svårt att skriva om detta ämne utan att själva skrivandet skall kännas som ett Sisyfosarbete. Jag rullar min Syriensten uppför berget varje månad i denna tidning bara för att strax därefter finna den på botten. I ett land som vårt är bristen på handling, när informationen finns att hämta, vad som hotar att krossa en under stenen.
Så kanske vill ni ha siffror för att smärtan ska gå fram?
När jag skriver det här har det gått 353 dagar sedan min 42-årige morbror, barn till första generationens palestinska flyktingar och född som näst yngst av åtta barn, mördades i Syrien den 26 april 2013 i Yarmouks flyktingläger utanför Damaskus. Min morbror Tarek var en hjälte i den stilla vardagen. Han gjorde vad han trodde var rätt särskilt när det inte var opportunt.
Tareks tro på en himmelsk belöning för den som tar Guds ord på allvar och inte som en läpparnas bekännelse är vad jag älskade honom för mest. Jag minns särskilt en i sammanhanget banal händelse från början av 2011 när min svenska väninna på besök i Damaskus blev tafsad på brösten av frisören under en klippning. Vi gick skakade upp till familjelägenheten och berättade vad som hade hänt. Tareks vrede fyllde mig, hans systerdotter, med stolthet. (Den fyllde för övrigt frisören med dödsångest).
Han fick oss att aldrig skämmas eller känna tvekan inför att söka hjälp och denna förmåga att aldrig skuldbelägga offret, varken i det vardagligt banala eller i det större sammanhanget, gjorde honom speciell. Tareks tillvaro hade kunnat se annorlunda ut om han inte hade haft sin övertygelse. Som talangfull ryttare och utbildad agronom från universitetet i Sanaa hade morbror gjort sig ett rykte om att vara en av de bästa hästuppfödarna i regionen. Han grundade och drev Syriens främsta ridskola och hans arabiska fullblodshästar var eftertraktade.
Skolan besöktes av diplomatbarn, regimtrogna ministeranställdas avkomma och hästuppfödare. Genom hans vänlista på Facebook har jag under året närmat mig människor som har berörts av min morbror på olika sätt. Såväl kamrater till honom i Yarmouk som tjugonåntingåriga regimvänliga ridskoleelever har börjat gråta bakom skärmen när jag har nämnt Tareks namn.
För i och med den syriska revolutionen valde han sida. Han valde mellan att verkligen se och ta in det som skedde eller att låtsas förbli omedveten. Han valde mellan att vittna till fördel för offrets rätt till erkännande eller tyrannernas rätt till lydnad. Tarek gjorde sitt val. Han fortsatte att leverera förnödenheter till människor under regimens belägring, han fortsatte att smuggla mat och mediciner och blev snart efterlyst och strax därefter dödad. Hans död skakade mig i grunden.
Fastän han har varit närvarande i mina drömmar i snart sagt varenda natt, trots att jag har införlivat hans minne i mitt vardagsliv till galenskapens gräns så hör jag och ser honom dagligen. Min morbror har blivit mitt samvetes röst. Det är morbror Tarek som säger till mig att inte ge upp hoppet om ett fritt Syrien, det är han som påminner mig om att utan modiga röster så går de förtrycktas rätt till upprättelse förlorad och tyrannerna förblir fria.
