Medierna har i decennier föredragit att aldrig någonsin föra en verkligt djupsinnig mediedebatt. Det har ingått i deras mediemakt att förtiga de briljanta kritikerna av sagda mediemakt. En annan favorit, George Monbiot, skrev häromdagen i The Guardian att i Storbritannien behöver man inte oroa sig särskilt mycket för statlig censur av medierna; det är journalisternas och mediernas självcensur och utelämnanden som är problemet. ”Censuren utövas på redaktionerna.” Och han apostroferade att det finns ”de stormrikas fackförening” i vilken miljonärerna och miljardärerna, som oftast äger medierna, ser till att det är deras världsbild som målas upp i press, radio och tv. Liksom i Sverige.
Häromdagen intervjuade Cecilia Uddén och Staffan Sonning i radions P1 Amy Goodman, som fanns på plats i det förfärliga Almedalen. Amy Goodman leder en underbar, alternativ tevekanal i USA, Democracy Now!, som varje vardag kan ses i Sverige i Öppna Kanalen, en viloplats från ”de stormrikas fackförening” av medieägande elit. Om jag kan, tittar jag på den varje kväll klockan elva – en alternativ berättelse om världen. Staffan Sonning hänvisade till Democracy Now! som en ”radiokanal”, vilket måste betyda att denna public service-redaktör aldrig tittat på Amy Goodmans program. Han talade svenska, så Goodman kunde inte korrigera honom. Cecilia Uddén ställde en fråga om medierna – och Amy Goodman svarade med att hänvisa till Noam Chomsky, som hon kallade ”en av världens främsta dissidenter” och hans beskrivning av hur medierna använder sin makt till att skapa samtycke, ”the manufacturing of concent”, en av Chomskys käpphästar. Intervjun gick så till att Amy Goodman talade engelska och Uddén översatte åt oss lyssnare. Och: Uddén översatte inte hyllandet av Noam Chomsky eller hur Amy Goodman citerade honom. Uddén utelämnade hela den delen i sin översättning, inte ett enda ord om Chomsky. Det gjorde mig upprymd; sällan har jag hört ett så tydligt exempel på att ”censuren utövas på redaktionerna” – i direktsändning dessutom.
Internet har försatt medierna i kris och inte bara upplagemässigt. Nu lägger sig hela världen i deras sätt att beskriva tillvaron och långsamt, långsamt börjar en mediedebatt värd namnet dyka upp. ”De rikas fackförening” har förlorat makten över sina produktionsmedel. Vidden av denna omvälvning har vi bara sett början på eftersom Facebook och Twitter och så vidare – en nyskapad ”de rikas fackförening” – genast lade beslag på den nyvunna friheten och det nya produktionsmedlet, nätet, och började regissera, forma och bestämma hur och vad som får sägas samt sälja och köpa sina nyttjare.
Den allra största omvälvningen väntar ännu om hörnet: Varför ska berättelsen om världen ägas och formas av olika miljardärer, inklusive Mark Zuckerberg, Facebooks ägare? Facebookandet och twittrandet är en besynnerlig flykt från friheten. Behöver vi dessa ägare och chefer över det äntligen möjliga, fria ordet? Söker människan ledare och chefer? Själva idén att berättelsen om världen ska vara lönsam för några få ägare är grotesk. Vi skulle kunna tala fritt, utan att ägas, säljas eller köpas.
Det jag hoppas på i framtiden är att hela den ”säljande” bilden av världen, som de gamla och nya ägarna av kommunikationen fortsätter att minutera ut faller samman, att mediernas och de nya ”sociala” mediernas flerhundraåriga makt över verkligheten självdör. Deras världsåskådning innefattar lönsamhet – krig, skandaler, att mucka gräl mellan alla som det är möjligt att uppvigla på alla livets områden. ”Det säljer” att skapa lydiga stjärnor och kändisar, som underkastar sig för att få fortsätta att förekomma i media, att gestalta krig, våld, död och mördande som det mest intressanta, när det mest intressanta egentligen är hygglighet, solidaritet och godhet. Jag är själv född in i denna mediala berättelse om världen och trodde länge på den, men med tiden har jag insett att den är djupt destruktiv och skapad av ”de rikas fackförening” för att hålla oss nere i rädsla och konsumtionsdåreri. Det går att berätta om världen på ett helt annat sätt. Världen har ännu aldrig någonsin berättats konstruktivt, för den destruktiva berättelsen om oss, massan, de många, gagnar inte ”de rikas fackförening”. Det gäller för dem att vi inte får syn på oss själva som de ganska underbara människor vi faktiskt är, så mycket ljuvligare än det av medierna, de Murdochska eller de Bonnierska eller de så kallade sociala mediernas konstruerade rykte om oss, vad de har haft mediemakt att berätta om oss.
Jag tror att den nya berättelsen om människan och världen är på väg, den dag hon frigör sig från (a)sociala medier och etablerade medier. Ännu har de många inte gripit möjligheten att på allvar lägga sig i maktens berättelser, men nu är det möjligt. När de/vi befriar oss från de nya makthavarna, de som stulit friheten: Facebook, Twitter, Youtube, Google, Amazon och så vidare, de nya ”de rikas fackförening” kommer denna värld aldrig mer att likna sig själv. Det är vad jag hoppas på.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
