Maria-Pia Boëthius: Miljardärerna behöver inte styra berättandet

Jag har alltid undrat varför så få filosofer ägnar sig åt pressens och mediernas faktiska inverkan på alla aspekter av samhälleligt liv. Men de finns. Mina favoriter är österrikaren Karl Kraus, tysken Peter Sloterdijk och amerikanen Noam Chomsky. Kraus, som dog 1936 och Sloterdijk som lever är bara kända i trängre kretsar. Chomsky beskrivs ofta som något slags extremist i etablerade medier trots att han, till skillnad från sina kritiker, aldrig presenterar fakta utan en enorm notapparat som anger alla källor. Det är slutsatserna han drar som stormedierna avskyr. Och de verkligt spännande medietänkarna kan ju inte bli kända om de inte lanseras av medierna, ingen kan (ännu) bli det. Den enda som blev ett hushållsnamn var Marshall McLuhan eftersom han myntade uttrycket ”the medium is the message”, medierna själva är budskapet, något som medierna uppfattade som en hyllning, vilket det inte är. 

Medierna har i decennier föredragit att aldrig någonsin föra en verkligt djupsinnig mediedebatt. Det har ingått i deras mediemakt att förtiga de briljanta kritikerna av sagda mediemakt. En annan favorit, George Monbiot, skrev häromdagen i The Guardian att i Storbritannien behöver man inte oroa sig särskilt mycket för statlig censur av medierna; det är journalisternas och mediernas självcensur och utelämnanden som är problemet. ”Censuren utövas på redaktionerna.” Och han apostroferade att det finns ”de stormrikas fackförening” i vilken miljonärerna och miljardärerna, som oftast äger medierna, ser till att det är deras världsbild som målas upp i press, radio och tv. Liksom i Sverige.