Ledare. Mari Huupponen.

2020-08-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Men det får man inte säga på den här arbetsplatsen

Den som larmar om missförhållanden gör rätt. Proffsens fokus ska alltid vara verksamheternas kvalitet och inte arbetsgivarnas varumärke.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Arbetsbrist på grund av omorganisation. Så förklarade Båstads kommun uppsägningen av enhetschefen Yasra Delpisheh, en av två visselblåsare som i höstas slog larm om allvarliga missförhållanden i kommunens socialtjänst.  Bland annat hade orosanmälningar blivit liggande i skåp, varken registrerade eller utredda. Delpisheh larmade arbetsgivaren men ingenting hände. Hon blir nu den första visselblåsaren i landet som får sitt fall prövat av domstol. I en kris, och då syftar jag inte bara på den pågående pandemin utan också på det läge vår välfärd är i, blir yttrandefriheten på jobbet ännu viktigare. 

Yttrandefriheten och meddelarfriheten är en del i skyddet av ett demokratiskt samhälle, tillsammans med offentlighetsprincipen. Det ger oss insyn i den offentliga verksamheten som vi själva är med och finansierar med skattemedel och har behov av som medborgare, elever, patienter och brukare. Det bidrar till att felaktiga beslut och brister blir kända och kan rättas till. Yttrandefriheten innebär att alla har rätt att yttra sig och föra fram sin åsikt. Meddelarfriheten innebär att anställda har rätt att lämna ut uppgifter om verksamheten och eventuella missförhållanden till en journalist.

Transparensen är trygghet för personalen och kan vara livsviktigt för den som beroende av välfärdsinsatser. Tyvärr vittnar välfärdens anställda, fackförbund och journalister som letar efter personal att intervjua om att arbetsplatser har blivit tystare. Personalen har blivit rädd för att slå larm. Om de anställda inte kan slå larm när det brister, då kan vi inte heller agera mot missförhållanden. Vi skulle inte ens vara medvetna om att några missförhållanden finns. Det är en farlig utveckling.

Problemet med bristande transparens och insyn är dock större än så. Också offentlighetsprincipen en del av skyddet av ett demokratiskt samhälle och yttrandefriheten på arbetet, och också den transparensen är hotad. 

I början av maj skrev Eskilstuna-Kuriren om hur kommunerna i Sörmland medvetet undanhållit uppgifterna om coronasmittade i äldreomsorgen för att förhindra medias granskning och allmänhetens insyn.

Från och med september kommer Skolverket enbart att publicera statistik om skolan på riksnivå. All den statistik som finns om varje enskild skola idag kommer inte längre att visas: antal elever, betygsresultat, resultat på nationella prov, andel behöriga lärare, hur många som arbetar på skolan, och en rad andra uppgifter. Detta efter en dom i höstas som avgjorde att viss statistik om friskolor var affärshemligheter. 

Den statliga myndigheten Tillväxtverket har valt att hemlighålla vilka bolag som får ta del av permitteringsstödet på grund av affärssekretess.

Bristande öppenhet och begränsade möjligheter för mediers granskning kräver istället en allt större kontrollapparat, som skulle kosta något enormt, och som för tillfället inte finns. Affärssekretessen tycks få ett allt vidare tillämpningsområde. Ibland verkar det handla om ren ovilja att ge media insyn i offentlig verksamhet, som i Sörmland. Den sekretess som ska skydda medborgare och enskilda används nu för att inte ge skattebetalarna kunskaper om hur skattepengar används. Att samhällsnyttig data hemlighålls till förmån för enskildas affärsnytta är en sorglig illustration av vem och vad den sönderprivatiserade välfärden numera främst är till för. 

Det är dessutom inte bara meddelarfrihet som säkrar yttrandefriheten för välfärdens anställda. Personalens reella möjligheter att slå larm påverkas av faktorer som anställningstrygghet och kultur på arbetsplatsen. Personalen måste våga säga ifrån vid missförhållanden.

De förslag som LAS-utredningen gav ger ensidiga försämringar för de anställda, framför allt när det gäller uppsägning av personliga skäl. Mest anmärkningsvärt är förslaget om att företag med färre än 15 anställda ska ges rätt att säga upp personal av personliga skäl utan att det kan överklagas. I praktiken skulle de mindre arbetsgivarna få avsluta en anställning för en som larmar om missförhållanden godtyckligt. Redan nu är de som saknar en trygg anställning utsatta - vilken vikarie vågar larma om missförhållanden om hen samtidigt riskerar sin försörjning, att aldrig mer få några arbetspass?

Utöver detta kan tystnadskulturen inom offentlig välfärd handla om hot om utebliven löneutveckling eller personligt tillrättavisningssamtal. Läraren Marcus Larsson skriver om skolans tystnadskultur i Arena essä (22 maj 2020): trots att det inte finns några juridiska hinder för de anställda att berätta om sin arbetssituation och omständigheterna på arbetsplatsen, har många råkat illa ut när de gjort det. 

Coronakrisen har blottlagt vår utsatthet också när det gäller demokrati och yttrandefrihet. Problemet med insyn påvisar återigen hur välfärdstjänsterna inte är vilka tjänster som helst och inte kan inhandlas på vilken marknad som helst. När aktörerna, som påstår sig vara för ökad konkurrens, motverkar transparens motverkar de allmänhetens tillgång till relevant information om tjänsternas innehåll, kostnader och kvalitet. Detta gör att varken “kunderna”, det vill säga medborgarna eller beslutsfattarna, kan fatta välinformerade beslut - när de väljer utförare för insatser, formar riktlinjer eller står vid valurnan i september 2022. 

Tystnadskulturen i välfärden skadar oss alla. Mindre inblick i verksamheten leder till rädda medarbetare och sämre verksamhet. Öppna, fria diskussioner av engagerade och trygga lärare, undersköterskor, socionomer och barnskötare leder till en stor nytta för oss som samhälle. Den som larmar om missförhållanden gör rätt. Proffsens fokus ska alltid vara verksamheternas kvalitet och inte arbetsgivarnas varumärke.