Clara Knäpper Bohman: Mitt tyska hjärta blöder just nu

Den 8 maj var det exakt 80 år sedan andra världskrigets slut. Ett datum som får mig som tysk att rycka till. Förintelsen kastar en lång skugga över den kollektiva tyska identiteten och landets minneskultur.

Jag är inte bara tysk. Jag är inte bara svensk. Jag är något däremellan. I Sverige kallades jag som halvtysk ”Hitlers barn” på fritids medan lärarna ryckte på axlarna. Mamma blev uppläxad av främlingar som tog sig friheten att föreläsa för henne om svenskhet. Om allt från hennes direkthet till kösystem.  Det har alltid funnits en känsla av underlägsenhet. Som inte direkt blivit bättre av att heta ”Knäpper”.

Att vara svensk i Tyskland innebär överlägsenhet. Jag höjs till skyarna och glorifieras som Bullerby-idyll. Och det trots att ”Bohman”, mitt svenska efternamn, betyder idiot på tyska. Juridikstudier i Tyskland öppnade förståelsen för landets robusta grundlagar och författningsskydd. De har lärt sig av Weimar och andra världskriget. Trodde jag.

(Höger)extremism bekämpas inte genom förbud. AFD är för stora för att ignoreras. Och för att förbjudas. 

Men jag tror att jag har fel.  Och det är därför min tyska halva av hjärtat blöder just nu. Det högerextrema partiet AFD hanteras just nu på ett farligt sätt. Trots att de fått dubbelt så starkt demokratiskt stöd i valet 2025, stämplas partiet nu som ”extremistiskt” och övervakning inleds mot dem. 

Det är åtgärder som ger vatten på kvarnen för AFD:s narrativ om ett samhälle och system som tystar oliktänkande. Repressiva medel är inte lösningen för att minska AFD:s inflytande. Det skulle snarare urholka demokratin än att skydda den. (Höger)extremism bekämpas inte genom förbud. AFD är för stora för att ignoreras. Och för att förbjudas. Öppen debatt och idéer är snarare lösningen på problemet. Inte underrättelsegripanden.