Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-03-03 06:30

Mäns våld är ingen kvinnofråga

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är som om detaljerna är för vedervärdiga, varje enskilt fall för gränslöst. Hjärnan kan inte sammanställa till ett mönster, det blir mest fläckar av våld och övergrepp – många fläckar, men mellan dem inga linjer som gör att vi ser dem för vad de faktiskt är, en skandalös karta och på samma gång en exakt diagnos.

Detaljerna. För många. Hur en kvinna lämnar sin sambo, hur han blir svartsjuk, hur han vägrar acceptera hennes uppbrott, att hon kanske har träffat en ny man. Han trakasserar och förföljer henne, planterar en GPS-sändare i hennes bil. Han vill veta var hon befinner sig, dygnet runt. Hon är rädd. Hon söker hjälp, ber desperat om att han ska underställas besöksförbud, men åklagarmyndigheten i Göteborg godkänner inte hennes begäran. Istället söker han upp henne och skjuter henne på nära håll med hagelgevär, i ansiktet och i ryggen. Han har skrivit ett meddelande, som återfinns under polisens arbete: ”Förlåt men jag mådde så himla dåligt och jag ville inte att hon skulle komma undan med en sådan förnedring.”

En mördad kvinna, en mördande man.

Detaljerna som ord bara kan snudda vid. Hur en man låter sina barn gå och lägga sig. Loftsäng, de kan inte ta sig ner därifrån utan stege, och den tar han bort. Senare tar han fram tändvätska. Han tänder eld på huset där barnen sover. Han ser det brinna. Han skickar ett textmeddelande till barnens mamma, han vet att två av hennes barn snart är borta: ”Hämnden är ljuv, din jävla idiot.”

Två mördade barn, en kvinna som ska plågas.

Igen: en mördande man.

Fläck efter fläck, fläck efter fläck. Enstaka pixlar i den stora bilden av – ja, Sverige. Det här är jämställdheten. Det här är landet där någon som kallar sig feminist tycker att vi måste ställa oss frågan det finns orsak att fortsatt vara feminist. Det här är landet som låtit fler än 200 kvinnor dödas under 2000-talet.

På lördag infaller kvinnodagen och medier kommer att berätta om det fruktansvärda. De gjorde likadant 2013 och kommer att upprepa proceduren 2015. Presentera statistiken, formulera kraven.

Så här kan det inte fortsätta.

Nej, det kan ju inte det.

Dagens ETC är en feministisk tidning. När vi under denna vecka granskar männens våld – mot kvinnor, mot barn, även mot andra män – gör vi det också genom att presentera statistik, intervjua drabbade och söka de ministrar som bör ha strategier eller åtminstone något substantiellt att säga (jag hoppas verkligen att Maria Arnholm tar sig tid att svara).

Men vi kommer att göra mer än så. För om vi nu vill att det här ska få ett slut, vart för det oss? Lagstiftarna kan lagstifta, samhällets olika myndigheter kan se över sina rutiner, kommuner kan ha högre ambitioner än att låta underfinansierade kvinnojourer rädda utsatta, ministrar kan sannerligen agera mer kraftfullt. Det är nödvändigt, vi ska inte kräva mindre.

Räcker det?

Nej, det gör ju inte det.

Mäns våld är samhällets misslyckande. Det vet vi. Nu granskar vi situationen igen. För vilken gång i ordningen? Alltid samma bild när pixlarna läggs samman – stelnad – annat än det flimmer som kommer ur att fler mördade och misshandlade och våldtagna kvinnor adderas. Det är inget att sucka åt, inget att ta avstånd från. Det är snarare något som borde rusa allas vår förtvivlan, inte den passiva sorten utan den rasande, en förtvivlan som inte väntar på utredningar och kommissioner, men som spränger och krossar, fullständigt kompromisslös.

Vad finns det att försvara?

Inget.

Vilka segrar har vunnits?

Inga.

Bilden består och den enda rimliga målsättningen är att den ska utplånas, helt blank från fläckar som inte är ”familjetragedier” utan ett förtryck manifesterat.

Börja om från nytt.

Tänka tanken, detta enkla som verkar vara så svårt:

Mäns våld dödar kvinnor.

Mäns våld är därför inte upp till kvinnor att omintetgöra.

Mäns våld är ett männens ansvar.

Män är problemet.

Det är utgångspunkten för Dagens ETC när vi startar vår granskning.

Det är den enda möjliga.