Citat kommer från Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta. En både romantisk och djupt förminskande bild av kvinnor. Och av män? Vad är det "ofrånkomliga fanstyget" som före solnedgången ska lyckas välta varje försök att bygga upp en bättre värld? Han säger det aldrig men vi kan gissa.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vem kunde, i livets förrgår, ha anat att en blandning av Goldfinger och doktorerna No och Strangelove vid namn Donald Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat i USA 2016?

I slutet av sitt liv sa den magnifika utrikeskorren Martha Gellhorn, 90 år, att krigets ohyggligheter, som hon sett mer än nog av, beror på de patologiska männens ständiga kamp om makt. Alls inte alla mäns, utan maktmännens. Jag håller med henne, jag skulle säga samma sak på dödsbädden.

Vi har byggt upp en värld av FN, globaliserad strävan efter demokrati åt alla och en överenskommelse om mänskliga rättigheter, som påstås gälla samtliga invånare på jorden. Men alla vet att det för miljarder är rena papperstigrar. FN kan inte förhindra krig därför att institutionen från början tvingades böja sig under mäktiga män med väldiga vapenarsenaler bakom sig. Världens fem största vapenhandlare, som var desamma som världens fem – när FN grundades – mäktigaste stater är de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd och kan när som helst stoppa vilka strävanden som helst om bara ett enda land lägger in sitt veto.

Det kanske inte blivit krig i Syrien om inte Ryssland använt sitt veto, palestiniernas helvete garanteras av USA:s ständiga veto mot sanktioner mot ockupationsmakten Israel och så vidare. Själva konstruktionen av FN är ett resultat av maktmännens interna kamp – några ”vann” 1945 – och är en pågående global skandal, som dagligen hemsöker världen.

Jag är med på att det är bättre att FN finns än inte; men det hindrar inte att FN också blivit maktmännens instrument för att vanstyra världen. Det som fascinerar mig är att ingen på allvar vågar säga att vi inför nutidens utmaningar (krigen, klimatet) måste omvandla FN till en äkta, världsdemokratisk institution, inte fem vapenhandlande staters maktplats. Vilka är rädda och vad är de rädda för?

Jag har läst en oändlig mängd filosofer från Platon, Niccolò Machiavelli och Karl Marx till Friedrich Nietzsche med flera, som ägnat sig åt maktfrågor. Jag tycker att de misslyckas med att förklara makt. Hur den erövras och utövas, ja. Men inte varför mänskligheten skulle behöva makten eller varför den ska tillåtas förhärja världen från tidernas morgon intill tidernas möjliga död.

Jag fortsätter med metaforer ur underhållningen eftersom vi lever i en tid när politiken själv förvandlats till just det. En amerikansk kolumnist kallar presidentvalet i USA för "the greatest show on earth". Det är som om vi nu pressats in i en tidsmaskin, inte olik Harry Martinssons Aniaraskepp, som snabbt flyger över tiden och lärdomarna efter andra världskriget "aldrig mer" och är på väg att landa, ingen vet ännu var.

Vi kan nu se att demokrati, som förutsätter allas lika värde, hamnat i vanrykte i länder som Ungern, Polen, Turkiet, Sydsudan, Ryssland, Egypten, Filippinerna, Thailand, kanske USA, och så vidare. Häpna betraktar vi människomassor som hyllar en despotkaraktär, som utlovar förlösning, bara hen ges större maktbefogenheter eller makt att vidta rensningar av "oönskade" medmänniskor; som hyllar det mellanmänskliga eller mellanstatliga hatet, det som alltid varit maktens smörjolja.

Filippinernas president Duterte låter avrätta påstådda knarklangare utan rättegång och hotar lämna FN om han inte får mörda ifred. Unga människor i Europa ger sig av till Syrien för att få delta i IS:s massmord. Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet ägnar sig åt drakoniska utrensningar och håller syriska flyktingar som gisslan för att EU inte ska protestera. Donald Trump i USA bedriver en rasistisk och djupt destruktiv valkampanj och den hyllade, amerikanska demokratin verkar inte ha mycket att sätta emot.

I hela det världsförbättrarprojekt, som delar av mänskligheten ägnat sig åt efter andra världskrigets år noll, när vi redan trodde oss ha gått under i våld, död, förintelse och hat tycks man ha glömt att sätta upp en spärr mot storhetsvansinniga maktmän. Istället för att de i tid tas om hand av psykiatrin tillåts de ännu, inom ramen för "sina" nationalstater upprätta olika slags skräckvälden och starta krig med hjälp av sanslös propaganda. Här står vi nu i världen, handfallna inför Bashar al-Assads femåriga massdödande av den egna, syriska befolkningen.

Diplomatin, historiker, till och med FN, stormedier och filosofernas berättelse om världen utgår ifrån att makten är något för alla tider givet. Medan jag tror/hoppas att maktkampen mellan män och upplärda kvinnor blir nästa stora utmaning, när vi tagit oss förbi denna våldsamma, bakåtsträvande och planetutarmande tid.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.