Ledare. Göran Greider.

2018-05-16 03:00

Manifest för en radikal kulturpolitik

När jag såg den senaste partiledardebatten i SVT blev jag, liksom säkert många andra, snabbt uttråkad av att så lite ny luft pumpades in i debatten.

Okej – jag inser att det är oerhört svårt att få en debatt med åtta mer eller mindre desperata partiledare att fungera. Jag avundas inte programledarna. Det är inte det.

Men det är förvånansvärt att så extremt lite utrymme ges till verkligt systemkritiska frågor av typen: Är ständig tillväxt förenlig med en fungerande biosfär? Bör vår strävan på riktigt lång sikt vara en världsregering? Eller varför inte frågor såsom: Anser ni att människan är mer av en samarbetande varelse eller i grunden mer av en egoist?

Det vore intressant att höra partiledarnas svar på sådant. Jag skulle inte ens ha något emot att få höra dem besvara frågan: Tror ni att det finns liv på andra planeter?

Skämt åsido, vad som borde vara möjligt är i vart fall att det i dessa oerhört förutsägbara debatter introduceras några nya ämnen som sällan diskuteras. Ett sådant ämne är kulturpolitik. Kulturpolitik har inte diskuterats med någon större energi på många år nu, om man bortser från debatterna som flammar upp kring huruvida museer eller andra institutioner fastnat i postkolonial teori och liknande.
Kulturpolitikens år noll är här.

Därför har jag skrivit ner ett kulturpolitiskt manifest.
Det är föga konkret. Men det ska manifest inte vara.

1. En radikal kulturpolitik utgår alltid från att människans fantasi är större än vad som ryms i det bestående samhället.

2. En radikal kulturpolitik ser kulturen som en viktig källa till systemkritik. Filmen, romanen, konstverket tillskrivs då en principiell egenskap som går utöver den idag alltmer självklara tanken att kultur är något som inordnas under begreppet konsumtion.

3. En radikal kulturpolitik förutsätter arbetstidsförkortning. Bara det kan i längden göra kulturen mer folklig.

4. En radikal kulturpolitik inser att i all kultur och i allt tänkande kring kultur är konflikt lika viktigt som samförstånd. Ett återkommande problem i många kulturpolitiska debatter är ofta att partierna har som utgångspunkt att i slutändan komma överens. Men att komma överens om meningen med kultur är att gemensamt resa en gravsten över den.

5. En radikal kulturpolitik sätter alltid folkbildning före den mer konservativa idén om bildning, det vill säga att konst, kultur, bildning vitaliseras i det kollektiva. Den lärande människan, den lekande människan, den diskuterande människan är målet.

6. En radikal kulturpolitik är inte rädd för kommersialismen – men anpassar sig inte till den. Det kommersiella är trots allt den snabbaste länken mellan det konstnärliga och det folkliga.

7. En radikal kulturpolitik höjer kulturens status i kommunerna genom att inrätta obligatoriska kulturnämnder som inte sammanblandas med områden som till exempel fritid.

8. En radikal kulturpolitik betraktar i princip kulturen som en lika viktig infrastruktur som välfärd eller försvar. Vi måste någon gång inse hur absurt små summor som läggs på teater, konst eller litteratur jämfört med hur mycket som läggs på försvaret.

9. En radikal kulturpolitik är feministisk. Det betyder inte att varje konstnär ska tvingas producera feministiska manifest. Men det betyder att erfarenheterna hos varje kön räknas.

10. En radikal kulturpolitik strävar efter större social trygghet för kulturarbetarna. De metoo-upprop som kom från kultursfären vittnade om den enorma och repressiva roll som de otrygga anställningarna har.

11. En radikal kulturpolitik värnar aldrig bara bevarandet av det svenska kulturarvet utan den ständiga förnyelsen av det i internationalistisk anda.

12. En radikal kulturpolitik måste låta djur och natur komma till tals och överge antropocentrismen (alltså den artegoism som enbart har människan som måttstock). Här finns mycket att lära av ursprungsbefolkningarnas riter och ceremonier som åkallar de ekologiska sammanhangen.

13. En radikal kulturpolitik bryter ner klassamhället. Arbetarlitteraturen måste värnas mer och den för varje dag tilltagande medelklassifieringen av kultursfären i stort måste brytas.

14. En radikal kulturpolitik utgår från att litteraturen, konsten, teatern etcetera alltid till mycket stor del måste subventioneras och understödjas av det offentliga. All kulturpolitik är i grunden en negation av nyliberalismen och måste vara det.

15. En radikal kulturpolitik värnar både yttrandefrihet och yttrandejämlikhet. Det sistnämnda, yttrandejämlikheten, är ett nytt begrepp som försöker fånga mer än enbart rätten att uttrycka sig. Det är lika absurt att det i dagspressen på en röd opinionsbildare går tio borgerliga, som att hela den digitala infrastrukturen är i händerna på privata bolag som Facebook och Google.

16. En radikal kulturpolitik är självklart en del av arbetslivet. Arbetsplatser där konstutställningar plötsligt äger rum. Dagrum på sjukhus där det lika plötsligt står ett piano.

17. En radikal kulturpolitik utgår inte från att staten ska lägga sig i allt – den utgår från att staten ska bidra till att göra (praktiskt taget) allting möjligt. En radikal kulturpolitik är statsanarkistisk: det offentliga garanterar jämlikheten

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.