Ledare. Ulrika Lindahl.

2021-09-14 03:00
Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Magdalena Andersson ska inte behöva dölja att hon är kvinna

Efter 100 år av rösträtt kan vi se att många av de reformer som har skapat dagens samhälle med största sannolikhet inte hade blivit av om inte kvinnor släppts in i riksdagen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Veckan inleds med nyheten att ytterligare ett partidistrikt nominerar Magdalena Andersson som ny partiledare för Socialdemokraterna. Hon har nu majoritet bland ombuden och ingen annan kandidat har nominerats. Exakt 100 år efter att kvinnor fick rösta för första gången i Sverige i val till riksdagen (valet genomfördes i september 1921 och på olika dagar i olika delar av landet) ser det ut som att vi faktiskt kommer att få en Sveriges första kvinna på statsministerposten.

Spelar det roll? Verkligen!

Många av hennes supporters vill tona ned det faktum att Magdalena Andersson är kvinna. Som ett svar på att det patriarkala maskineriet, det som finns inpräntat i oss alla oavsett om vi är män eller kvinnor, genast visar sin enastående förmåga att bedöma kvinnor efter andra måttstockar än män.

Magdalena Andersson kallas av kollegor, motståndare och politiska tyckare för ”bulldozer”,”ocharmig”, ”hård” och ”oresonlig”. Hade hon varit man är jag övertygad om att omdömena hade gått mer åt ”principfast”, ”stark”, ”säker” och ”orubblig”. Magdalena Andersson ska inte behöva vara kvinnlig, i betydelsen mjuk, privat och vacker. Men hon ska inte heller behöva gömma undan att hon är en kvinna.

Förutom att vi inom några månader alltså kan få Sveriges första kvinna på statsministerposten så har vi redan nu en majoritet kvinnor på partiledarposterna i riksdagens partier. Av åtta partier har fem, snart sex, en kvinna i toppen.

Spelar det roll? Verkligen!

Hur långt trodde de att vi skulle ha kommit idag, de fem första kvinnorna som tog plats i riskdagen efter valet för 100 år sedan? De som banade väg. De som förlöjligades och osynliggjordes. (Talmannen i första kammaren välkomnade Kerstin Hesselgren med att han så länge hon var ensam kvinna i kammaren skulle fortsätta att adressera alla med ”mina herrar”.)
Skulle de sörja när de ser att de kvinnor som nu leder partierna fortfarande förlöjligas, trots att de numera är i majoritet?

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar kallades för ”oseriös”, ”halsstarrig” och ”omogen” när hon gjorde vad man kan förvänta sig av en partiledare i hennes position och tog strid för den stora väljarbasen hyresgäster.

Miljöpartiets kvinnliga språkrör har genom åren kommenterats för sina ofixade frisyrer, sin brist på smink och behagfullhet. Deras hjärnor och kunskap har inte varit tillräckligt.

Och när de kvinnliga partiledarna istället klär sig ”kvinnligt”, som Ebba Busch (KD), då blir det hennes klänningsval som kommenteras på ledarsidorna istället för hennes budskap. Eller när Annie Lööf (C) blir precis så privat och personlig som kvinnor ofta förväntas vara och berättar om sina erfarenhet av ett för tidigt fött barn och sedan opereras i livmodern tre gånger, så anklagas hon för att berätta för mycket och vinna politiska poänger på sin egen personliga kris. För att göra politiken till en ”dokusåpa”.

Det är inte lätt att göra rätt som kvinna i politiken.

Och inte någon annanstans heller.

Le, men inte för mycket. Var personlig, men inte för privat. Var vacker att se på, men låt det inte synas att du ansträngt dig. Stå upp för dina åsikter, men akta dig för att uppfattas som hysterisk. Förutom då att de ska klara allt det som ingår i själva partiledarposten, vara pålästa, duktiga i debatter, vara tillgängliga, välformulerade och mediala. Och helst vara goda föräldrar också, eftersom inget är så suspekt som en kvinna som inte ägnar sig åt sina barn.

Just därför är det viktigt att vi har kvinnor i toppen och att den långa raden av manliga statsminister kan brytas av en kvinna. Representation spelar roll. Kön spelar roll. Att se kvinnor där varje dag skapar förändring.

Magdalena Andersson ska vara precis så stram som hon vill, hon ska inte behöva fläka upp sitt privatliv i hemma hos-reportage och prata om sina barn och förlossningar, men att hon faktiskt är kvinna kommer att spela roll. Hon har varit barn som kvinna, hon har gått i skolan som kvinna, hon har tagit sig igenom manliga bastioner som Handelshögskolan och Harvard som kvinna, hon har klättrat hela vägen upp i ett parti som– ja, trots varannan damernas – fortfarande är ett patriarkalt parti. Hon har levt sitt liv i en kvinnas kropp, mött sjukvården som kvinna, fött barn som kvinna, varit förälder som kvinna. De erfarenheterna spelar roll. De formar vilka vi blir. Och vad vi gör.

Efter 100 år av rösträtt kan vi se att många av de reformer som har skapat dagens samhälle med största sannolikhet inte hade blivit av om inte kvinnor släppts in i riksdagen. (Läs vår stora enkät med 100 kvinnor om 100 av år rösträtt.) Barnomsorg, fri mödra- och barnhälsovård, fria skolmåltider, tillåtna preventivmedel, fri abort, föräldraförsäkring, sexköpslag, samtyckeslag bara för att nämna några saker. Kvinnor ska inte förväntas syssla med ”kvinnofrågor” men kvinnor är hälften av befolkningen. Våra erfarenheter är mänskliga erfarenheter. 100 år med kvinnor i politiken har gått. Nu tar vi nästa steg.