Märta Stenevi hade självmordstankar – men ingen frågade hur hon mådde

Jag har läst en bok som på många sätt påminner om de romaner jag vanligtvis läser: den har intriger, djup smärta, svek, dramaturgiska vågor. Men det är ingen roman. Det är en politikerbiografi och den är skriven av Miljöpartiets tidigare språkrör Märta Stenevi.

Boken, som släpps senare i maj, är något helt annat än de sömniga, tillrättalagda biografier vi annars är vana vid i den här kategorin. Den är rå och drabbande, och skriven av Märta Stenevi själv.

I centrum står förstås den kris som rapporterna om Stenevis ”toxiska ledarskap” orsakade och som föregick hennes avgång som språkrör. Men berättelsen är både större och mörkare än så.

Den skildrar inte bara hur tufft det är att vara politiker, eller hur det glöms bort att ett parti också är en arbetsplats – även för språkrör och partiledare. Det är också en ärlig berättelse om att vara kvinna, om att vara ätstörd, om att ha självmordstankar.

Bilden av att vi lyckats bryta tabut kring psykisk ohälsa kommer på skam å det grövsta. Det tycks i alla fall vara så att acceptansen är villkorad: ledare får inte visa sig svaga. Ledare ska, vad det verkar, tåla allt.

När Stenevi till slut, en bra bit in i krisen, sänker garden och låter ångesten välla ur henne – hon berättar för sina medarbetare att hon haft självmordstankar – frågar ingen hur hon mår. I stället blir hon bortjagad från partiet.

De enda som stöttar henne är enstaka kvinnliga politiker, som S-ledaren Magdalena Andersson. Något samlat stöd från partiet får hon inte. Bilden av Miljöpartiet som arbetsgivare är inte smickrande – de har av allt att döma mycket att lära.

Jag tänker ofta att världen skulle vara en hemsk plats om den helt och hållet styrdes av maktlystna cyniker – sådana har vi nog av redan. Men det är uppenbart att vi gör det svårt för de som försöker vara något annat, nämligen mänskliga.

Det är drabbande att läsa Stenevis bok, inte minst när hon berättar om hur stressen får hennes ätstörningar att eskalera, samtidigt som hon i sin roll befinner sig i konstant strålkastarljus.

Partiledardebatter. Utseendekommentarer. Pressförfrågningar. Man har ingenstans att gömma sig, och inte ens bakom stängda dörrar är man fri när man hatar sig själv.

Det ska betonas att medarbetare så klart har rätt att vara missnöjda och att uttrycka detta missnöje, även till media. Och Stenevi försöker inte spela oskyldig – hon är tvärtom tydlig med sina egna tillkortakommanden – och hon fiskar inte efter sympatier. Hon vill ha förståelse, och hon vill bli fri.

Det gör något med en människa att inte veta vilka man kan lita på. Att inte veta vilka medarbetare som ler vid kaffeautomaten men rasar i sms till journalister. Inte en enda gång under krisen får Stenevi några konkreta svar på vad hon gjort fel. Ovissheten råder än i dag.

När den arbetsmiljöutredning som Märta Stenevi själv beställt är klar blir hon närmast utpressad av utredaren och partistyrelsens ordförande – åtminstone är dessa budbärare i sammanhanget – att lämna självmant. Då kan man mörka kritiken mot ledarstilen och bara hänvisa till dåligt mående.

Hon har kämpat så länge, tänker jag, om och om igen. Jag påminns om de motgångar jag själv har mött genom livet – många av dem delar jag med Märta Stenevi – som fått mig att tvivla på min förmåga att ta mig an saker.

Stenevi har slagits för en viktig politisk linje, den där både det röda och det gröna får plats, samtidigt som hon utkämpat ett tvåsidigt krig: mot yttre hot och inre hat.

Jag förstår inte hur hon orkade, men jag är tacksam att hon gjorde det – och jag vet att jag inte är ensam. Den känslan önskar jag att Märta Stenevi hade fått känna lite oftare. Förhoppningsvis får hon i alla fall göra det nu.