Andreas Gustavsson: Må det ta slut

Idag minns vi. Hamas terror som aldrig kan försvaras. Idag minns vi också alla dagar som följde. Israels groteska hämnd som har förvandlat Gaza till en stinkande kyrkogård för palestinier och folkrättsliga principer.

De senaste åren har på så många sätt blivit definierande.

För oss alla, tror jag.

Helt säkert för den familj jag besöker i Stockholm strax före årsdagen. De är judar, de är på väg bort från Sverige, till Israel. 

Det är inte ett friktionsfritt möte. De vuxna har synpunkter på Dagens ETC. Vi borde inte benämna det som sker nu för folkmord. Vi borde inte kalla Benjamin Netanyahus ministrar för högerextrema – inte ens när de knyter allianser med europeiska högerextrema, inte ens när de bjuder in brittiska fascisten Tommy Robinson. Vi borde inte skriva att Israels regering missbrukar begreppet antisemitism. Vi borde inte granska hur ett märkligt snabbspår skapats som tillåter rekrytering av säkerhetspersonal från Israel. Med mera. 

Men ja, jag sitter ändå vid köksbordet. Barnen är pirriga inför flytten. Föräldrarna vill för Dagens ETC:s läsare berätta att de upplever att emigration är det enda alternativet som återstår när, som de säger, Sverige låtit antisemitism förstöra livet för judar. 

Otryggheten är så kompakt, kvävande, även när de umgås med andra judar. 

– Det går inte att andas här längre, menar mamman i familjen.

Otryggheten är så kompakt, kvävande, även när de umgås med andra judar. De är rädda för attentat, som det i Manchester där en sannolikt radikaliserad muslim utförde ett attentat mot synagogan. De är framför allt rädda för att något ska hända barnen.

– Sverige är ingen plats för judar, säger pappan. Vi fick 250 år men nu är det slut.

Alla judar känner inte så här, men vissa gör det, och vissa är för mycket om utgångspunkten är att det ska vara möjligt att leva judiskt liv i Sverige, att det någonstans är ett grundkrav för en frisk demokrati.

Vi pratar om kriget som de anser är ett heroiskt försvar av det som snart blir deras nya hemland. Om decennierna som kom före allt det här. Bakgrunden. Dödandet före dödandet. 

LÄS MER Israeliska soldaten: ”Jag har dödat fler palestinier än hela Hamas dödat judar”

De säger att armén inte skjuter civila, att palestinierna inte svälter. Jag säger att jag ägnat månader åt att intervjua israeliska soldater som vittnar om just massakrer på civila och dödlig hunger. 

Under två år har vi förts allt längre från varandra. Debatten är bruten, trasig. 

Nej, det gör ingen skillnad. Fakta gör ingen skillnad. 

Under två år har vi förts allt längre från varandra. Debatten är bruten, trasig. De som kunde ha bromsat – politiker, opinionsbildare – har snarare tillfört bränsle. Jag vet inte riktigt vad jag far efter här. Jag tror det är empati, att den på ett väldigt grundläggande plan ersatts av en hårdhet, ett slags fundamentalism där ingenting kan rucka den egna analysen.

Jag såg terrordådet den 7 oktober 2023 när det hände, via Hamas egna kameror. Definierande. Som att kastas ner i en avgrund utan ljus. På samma sätt som Hind Rajab är definierande. Den palestinska flickan som omgiven av sina dödade släktingar vädjar:

– Jag är så rädd. Snälla ta mig härifrån, kommer ni och hämtar mig!?

Orden, rösten. Det går aldrig att glömma. 

Och nu är vi här.

– Det finns bara ett säkert hem för judar, säger pappan i familjen som om knappt en månad byter Stockholm mot ett samhälle utanför Tel Aviv. 

Det betyder något att han säger så. Det är viktigt. Det är viktigt även om han och jag tycker olika om nästan allt som har med denna omänskliga, utdragna konflikt att göra.

I november för två år sedan hade Rebecca Stucker en debatt i Dagens ETC som formulerade det väldigt konkret:

”Vi, judar, är rädda på riktigt. Dels då det handlar om konkreta, reella hot mot judiskt liv. Och dels för att alla judar har en historia eller upplevelse av förtryck och flykt. I samband med att antisemitismen eskalerar triggas också ett kollektivt trauma hos många. Uppbyggt av Förintelsen, förföljelser och massmord av släktingar en, två eller tre generationer bort.”

Det är inte så svårt att förstå. Om man vill, om man är öppen för det.

Vad händer när vi sluter oss?

Den tanken har jag tänkt ofta de senaste 720 dagarna, som när jag satt i tingsrätten, med en person framför mig som ansett det vara påkallat att dödshota mig – och Leonidas Aretakis, Flamman – för att jag reagerat starkt på dels Hamas terror, dels rörelsens konservativa islamism. Denna person var inte höger, utan vänster. Hans advokat hade ett resonemang som jämförde mig med nazistiska Der Sturmers chefredaktör Julius Streicher. Jag antar att det skulle ge något slags förmildrande kontext till att klienten ville hänga mig i Nürnberg.

Allt är inte svärtat sönderfall och polarisering. 

Finns det empati för både israeliska offren för Hamas terror och för de palestinska offren för Israels statsterror? Går det att känna allt på samma gång? 

Allt är inte svärtat sönderfall och polarisering. Två år har också gett oss djup solidaritet. Palestinarörelsen är solidaritet. Att erkänna svenska judars utsatthet är solidaritet. En del har varit kapabla till övergripande stöd, både och. Andra verkligen inte.

Som död i ett hav av död. Så minns Zaigham händelserna den 7 oktober. Han förstod ju direkt vad det skulle leda till. Han föraktade palestinierna som jublade. För att han tyckte att det var fel, för att det var att välkomna Gazas förstörelse. 

– Hamas är mördare. Israel är mördare. Vi är bara spelpjäser, sa han till mig i en av de intervjuer jag gjort med honom.

Han stannade kvar i Gaza city för att ta hand om sin morfar. Men bomben föll när Zaigham var ute för att köpa bröd. Lägenheten blåstes bort, hela huset sjönk ihop. Det blev en hastig begravning, Zaigham hittade några kroppsdelar, en söndersprängd 84-åring som rymdes i ett litet smutsigt lakan. 

Zaigham lever, ett slags liv, släkten fick ut honom, tillbaka till studierna i England. Nu är han deras framtid. De tänker att han ska återvända för att bygga upp Gaza. Zaigham tänker att han är en spillra, en av alla dessa fragment som den eviga konflikten och nu kriget – folkmordet – sprängt ut i tillvarons periferi.

– Jag går nästan inte ut längre. En bra dag orkar jag i alla fall ta en dusch, sa han senast i somras.

Dagens ETC har skrivit tusentals artiklar med tusentals röster. Palestinier, israeler, aktivister, forskare, politiker. Vi har granskat hur medierna – och vi själva – rapporterat. Vi har löpande kartlagt hur svenska politiker exploaterat det som sker för att driva inhemska kampanjer, som stämpling av muslimer och normalisering av Sverigedemokraterna.

Jag läser om mina egna texter. Har jag landat rätt? Eller varit för kategorisk? Var jag för dömande i min artikel om Francesca Albanese, den som Athena Farrokhzad nyligen opponerade sig mot i Dagens ETC?

Jag har inga definitiva svar. Vem har det? Men:

Jag vet att det som palestinierna utsätts för är horribelt och grymt.

Jag vet att de som håller svenska judar som medskyldiga, eller smälter samman judar med staten Israel, ägnar sig åt antisemitism.

Jag vet att en vänster med fungerande empati inte kan landa i slutsatser som de Kitimbwa Sabuni nu ger uttryck för i Parabol (”Till försvar för Hamas”). Terror. Det var terror. Om den saken tycker jag lika nu som när jag skrev min första artikel, dagen efter, med goprokamerornas bilder fortfarande flimrande: 

”Och nej, det är inte smakfullt att försöka upphöja Hamas och dess avhumaniserade terrorvälde till rättfärdig befrielsekamp, som vore det nobelt självförsvar att röva bort åldringar och meja ner hela familjer. Faktum är att det är vansinne. Lustmord på civila kommer aldrig att vara något annat än terror, kommer aldrig att vara asymmetrisk men legitim krigföring. Det är sanningen. Alldeles oavsett hur starkt någon sympatiserar med den palestinska strävan efter en egen nation.” 

Med tillägget att Israel självklart bär skulden för folkmordet.

Det finns inga ursäkter, inget försvar.

Två år.

Må det ta slut.

Med hopp om fred.