Riksdagsmannen Jan Ericson (M) tillhör de envetna och stridbara klimatförnekarna. På Twitter berättar han att han hittat en gammal tidningsnotis som säger att träden stod gröna i februari 1922. En annan riksdagsman för Moderaterna, Lars Beckman, pekar i samma anda på den varma vintern 1973.
Både Ericson och Beckman drar slutsatsen att talet om klimatförändringar bara är nys. Väder är väder. Det skiftar.
Om jag säger att Ericson och Beckman är symtom på demokratins nuvarande kris är det säkert många som blir chockerade. Hör inte rätten att uttrycka sin åsikt till demokratins kärna?
Visst gör den det! Ingen i en demokrati kommer att dra Ericson och Beckman inför rätta för deras bisarra idéers skull. Det står dem fritt att tro att månen är en grön ost.
Faran är mycket mer indirekt. Ericson och Beckman tillhör en församling som bestämmer om lagstiftning och om statliga skatter i Sverige. Deras envisa kamp mot världens klimatexperter tyder på ett förakt för kunskap och kompetens. För en fungerande demokrati krävs det att ansvariga personer tvärtom har respekt för olika yrkeskategorier och deras insikter.
Vi måste hysa tilltro till sakkunskapen vare sig den ligger bakom brobyggen eller resor per järnväg. Aldrig har jag känt mig så imponerad av specialisters skicklighet som när mina tre barn kom till världen för ganska längesedan och barnmorskorna gjorde precis det som behövdes för att de små liven skulle få en trygg och bra början på sina liv.
Vart vi än vänder oss i världen måste vi lita på dem som kan.
Men när meteorologerna säger att vi är på väg in i en klimatkatastrof känner sig en väldig skara människor med Donald Trump i spetsen fria att blankt förneka deras kalkyler. Vad är det som driver dem?
För de stora och mäktiga är det först och främst pengar. Det finns fortfarande enorma rikedomar att hämta ur kol och olja, oljeslukande industrier, bensindrivna bilar och flygplan.
Politiker är ständigt pressade av starka lobbyister. Men det finns också rädslan att radikala klimatåtgärder skulle innebära förlorade jobb. Scott Morrison, Australiens premiärminister, försvarar landets hejdlösa kolbrytning med att ett stopp skulle göra många arbetslösa. Trump vann presidentvalet i USA delvis på löftet att väcka liv i de nerlagda kolkraftverken (han har kapitalt misslyckats, men hur många minns detta nu?).
För oss alldeles vanliga människor finns det en mer trivial anledning att förneka klimatkatastroferna: det är bekvämt! Det är bekvämt att ta bilen till jobbet även om det vore bättre att promenera, ta bussen eller tåget. Det är bekvämt att slippa midvinterns mörker genom att flyga till Thailand.
Kapitalister, politiker och vi andra förnekar med våra ord och handlingar en stor och i allt väsentligt säkerställd kunskapsmassa. Det är riktigt att vi alltid ska förhålla oss kritiskt frågande till vad experterna säger. Men i så fall måste vi komma med väsentliga invändningar. Ingen som inte själv är kvantfysiker ifrågasätter kvantfysikens teser. Ingen säger att de själva minsann aldrig någonsin har befunnit sig på två platser samtidigt.
Det skulle vara samma typ av invändningar som de moderata riksdagsmännen Ericson och Beckman ägnar sig åt. Under vintern 1973 var det minsann varmt. För att inte tala om februari 1922!
I det moderna samhället är vi beroende av mycket speciella kunskaper och färdigheter. Vi själva har någon kompetens som vi inte delar med så många. Vi kräver att andra ska ha respekt just för våra insikter. Och för våra liv är vi beroende av vår tillit till specialister.
Det som krävs av oss på områden där vi själva inte kan så mycket – och det är de allra flesta områden! – är det vår demokratiska plikt att försöka informera oss och infoga informationen i det vi redan kan. Det är viktigt för att vi på ett ansvarigt sätt ska kunna rösta i allmänna val och över huvud leva vårt liv i ett samhälle där opinionsbildning är viktig.
De senaste årtiondenas skolpolitik har effektivt motverkat insikten att vi inte bara ska lära för ett yrke utan också för att vara goda samhällsmedborgare. Betygen har blivit allt, och betygen kvalificerar för vissa utbildningar men inte för livet i en demokrati. Men även det måste vara en uppgift för skolan! Det framgår för övrigt redan av skollagen.
Vi måste tidigt lära oss att kunskap inte bara är av betydelse för vårt framtida yrke. Vår läraktighet upphör inte efter utbildningen utan varar hela livet. Det är ingen ursäkt att säga att ”det fick jag inte lära mig i skolan”. Skolans brister kan man råda bot på efteråt. Ju mer man lär sig, desto lättare blir det att lära nytt.
Det är frestande att avfärda herrar Ericsons och Beckmans kamp mot sakkunskapen som okunniga fånerier. Men det bakom deras väderprat står både mäktiga ekonomiska intressen och många människors ovilja att ändra sin livsstil. Det är lätt att skratta åt de båda moderata riksdagsmännen – men de är också farliga.
