I svensk press har det varit sparsamt med artiklar om hans frånfälle, trots att Wilson kanske är en av de mest inflytelserika biologerna i modern tid. Från vänstern kan jag inte se att dödsfallet ens noterats. Men det var Wilson som myntade termen ”biologisk mångfald” som numera är så självklar. Även termen ”biofili” var hans uppfinning, det vill säga tanken att människan tycks hysa en spontan, instinktiv kärlek till det gröna och till mångfalden av arter och att vår art evolutionärt haft nytta av detta.

Det enastående med Wilson är att han både var en enträgen fältbiolog, lutad över myrstackar och insektssamhällen – och en vägröjare för nya synsätt i biologin. Och det förunderliga är att han inledde sin internationella ryktbarhet genom att lansera ett mycket ensidigt genetiskt perspektiv.

1975 kom hans bok ”Sociobiologi” som gjorde universitetsvänstern så upprörd att det närapå blev handgemäng. Han blev kallad fascist. Men vad han hävdade var bara att människan har instinkter och en natur som bör studeras.

På 70-talet äntrade tesen om den själviska genen scenen. Gener ansågs plötsligt bestämma allt. En organism är egentligen, med biologen Richard Dawkins ord, bara en aggressiv överlevnadsmaskin, styrd av genernas ”vilja” att leva vidare. Något samhälle existerade inte i det paradigmet – och detta skifte i biologin fick sina politiska konsekvenser.

När Margaret Thatcher i mars 1978 talade inför ett gäng evolutionsbiologer och zoologer råkade hon säga att ”samhället är framtidens byggsten”, varvid biologerna aggressivt ropade tillbaka – det finns inget samhälle, det finns bara gener, individer och familjer! Det där blev en hörnsten i Thatchers nyliberalism: There is no such thing as a society.

Biologisk forskning påverkar bilden av vad natur och människa är. Därför är det viktigt att vänstern hänger med i vad som pågår där. Och sedan ett bra tag har det skett något av en solidarisk vändning inom just evolutionsbiologin som vänstern tyvärr missat.

När arbetarrörelsen bröt fram i västvärlden var den ofta djupt intresserad av natur­vetenskapens framsteg. När Darwin kom med sin epokgörande ”Om arternas uppkomst” skaffade Marx genast ett exemplar. Han skickade också sin egen ”Das Kapital” till Darwin. Enligt uppgift ska Darwin ha sprättat upp de första 108 sidorna och sedan lagt den på hyllan.

Pjotr Krapotkin, den störste och vänligaste av alla anarkister, var själv en respekterad naturforskare och ansåg sig ha vidareutvecklat Darwins teori om det naturliga urvalet med sina iakttagelser om den roll samarbetet, den ömsesidiga hjälpen, spelade i evolutionen. Naturen var enligt Kropotkin inte bara ett blodigt slagfält. Där fanns också samarbete inom arterna. Biologin fick ett solidariskt element.

Sedan ganska lång tid tillbaka har intresset hos vänstern för naturvetenskaperna och i synnerhet just biologi varit i avtagande. Mycket av det där ointresset skyller jag på postmodernt och poststrukturalistiskt tankegods, där empiri och förnuft i största allmänhet ofta setts som något förtryckande. Tanken att människors beteenden i allt väsentligt enbart är resultatet av sociala konstruktioner har dominerat. Att genetik skulle kunna ha någon viktig betydelse har oftast avfärdats som reaktionär biologism.

Har människan en natur? Eller föds vi som oskrivna blad där vad som helst kan skrivas in som om vi vore pavlovska hundar? Wilson skapade till slut något av en syntes mellan det genetiska och det kulturella perspektivet: Människan träder in i denna värld utrustad med olika sociala instinkter men det finns också en kulturell logik. Vi bär med oss ett arkaiskt arv som gör att vi mår dåligt av ensamhet och exkludering: att bli övergiven av gruppen var i den mänskliga artens barndom en verklig dödsdom.

Det där förstod redan den unge Marx, vars teori om den alienation som alstras av kapitalismen bygger på att vårt själva artväsen inte passar ihop med utsugningen.

Wilson började som en rätt ensidig sociobiolog men blev med tiden något annat. På senare år stred han oförtrutet för bevarandet av vildmark och för skydd av naturen. Han ­ansåg att halva jordens yta borde skyddas från mänsklig påverkan.

I en av sina sista böcker, ”Den sociala erövringen av jorden”, menade han att en kulturell revolution ägde rum för kanske 50 000 år sedan där språk, kreativitet, konst blev avgörande faktorer för Homo Sapiens framgångar. Han har rentav kallat Homo Sapiens för den poetiska arten.

I den boken argumenterade han också delvis för något som kallas för gruppselektion. Det innebär att det inte bara är mutationer på genens nivå som avgör utvecklingen. Även gruppen – kultur, altruistiska värderingar, fantasi – avgör vart evolutionen tar vägen. Kring detta uppstod en hård strid med den själviska genens alla vapendragare, alltså de som hävdade att samhällen och grupper saknar betydelse.

Wilson borde vara en självklar samtalspartner för all slags vänster.