Mäktiga och penningstinna aktörer som Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och många andra har ägnat stora resurser åt att påverka de folkvalda i vinstvänlig riktning.
Mest absurt är kanske att det ofta är pengar från den gemensamma skattebasen som plötsligt kan användas för lobbyverksamhet. Att SD för några år sedan blev positivt inställda till vinster i välfärden beror således på att olika näringslivsorganisationer uppvaktade SD-topparna och till och med hjälpte dem att skriva motioner.
Lobbyverksamheten från det privata näringslivet inriktar sig i huvudsak inte direkt på väljarna, utan på politiker och media. Det är tyvärr effektivt. Politiker tycks vara mer lättledda än väljare. Företagsintressena slipper skylta med sina lobbypengar inför väljarna.
Forskarna Stefan Svallfors och Anna Tyllström intervjuade för några år sedan ledande personer i den privata välfärdsindustrin (rapporten finns på Institutet för framtidsstudiers hemsida). De identifierade olika strategier eller tekniker som lobbyisterna använt för att desarmera frågan och en av dem är att måla upp det kaos som skulle uppstå om vinster förbjöds. En strategi är och har varit att värva ledande politiker, särskilt socialdemokrater, för sin lobbyverksamhet och raden av före detta socialdemokrater som tagits i tjänst av välfärdsindustrin är numera ganska lång.
Men de privata intressegrupperna är, skriver Svallfors och Tyllström i en artikel, aktiva inte bara under valrörelser utan ”varje dag året runt… De är därför ofta betydligt viktigare när det kommer till att forma politiken i enskilda frågor än vad väljarnas åsikter är.” Det folkliga stödet för vinstuttag i välfärden ”är stabilt litet”, konstaterar de.
Det är i själva verket en enorm verksamhet som pågår dag efter dag för att vrida politiken åt höger i det svenska samhället. Näringslivets penningresurser kommer dessutom i slutändan från löntagarnas dagliga löneslit, som vänds mot dem.
Det brukar ibland heta att vi lever i en avideologiserad tid. Det stämmer ju inte alls. Förmodligen hör vår tid till de mest ideologiserade någonsin i modern historia – men ideologin kommer från höger, från marknadshåll. Hur mycket kostade exempelvis den lobbyverksamhet för rut-bidraget som Almega bedrev intensivt från 00-talets början fram till den punkt där förslaget till slut genomfördes? 2006 utnämndes Almega till årets lobbyist. Något liknande gäller privatiseringen av Arbetsförmedlingen där Centerpartiet fångades upp av näringslivets lobbyister för att driva frågan om en ödesdiger privatisering av verksamheten.
Förmodligen är det omöjligt att överblicka alla de resurser som från näringslivet läggs på lobbying. Räknar man dessutom in det faktum att nästan alla de stora tidningarna har borgerliga ledarsidor och att företagsintressen årligen ger några hundra miljoner årligen till högerns många tankesmedjor (utrett av Sverker Lindström i rapporten ”Pengarna bakom samhällspolitiken”, från Arena) så står vi faktiskt i ett störtregn av borgerlig propaganda.
”Näringslivet har de senaste 50 åren satsat mer än tre miljarder kronor på tankesmedjor. Omräknat till fast penningvärde skulle beloppet vara ännu större”, skriver Sverker Lindström.
Och saken är den att mycket av detta störtregn märker vanligt folk inte ens av eftersom lobbyingen riktar sig till de folkvalda och till medierna, inte väljarna. Att verka utan att synas är ju Wallenbergsfamiljens motto. Se där ett träffande valspråk för näringslivets lobbyverksamhet.
I förra veckan meddelade LO att man satsar 30 miljoner i valrörelsen. Det är verkligen småpengar jämfört med de summor som näringslivet satsar på sin lobbying och sina tankesmedjor.
Jodå, det går att rikta kritik mot LO för att de är så fixerade vid just Socialdemokraterna och struntar i alla vänsterpartister som finns i facket. Men reaktionerna från högern var högljudda.
”Det stinker korruption”, skrev nyligen Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer om LO:s valsatsning. Han oroade sig för demokratin. I själva verket är det svårt att fatta att någon kan komma undan med det hyckleriet. Strömmer står på ett berg av marknadsliberal opinionsbildning och påverkansarbete och ropar.
Det stora mysteriet är därför egentligen att vanligt folks skepsis mot inte minst vinster i välfärden förblivit så starkt. Det tyder på ett betydande mått av förnuft i valmanskåren. Hur skulle samhällsdebatten se ut om all borgerlig lobbying blev synlig för väljarna?
Nu har valrörelsen nästan börjat. Socialdemokraterna går som ett av sina huvudbudskap ut med att kontrollen måste tas tillbaka över välfärden. Det är alltid något. Ett skäl till att näringslivet varit så framgångsrikt i sin lobbying är att S så länge kapitulerade i frågan. Men i grunden står vi i hällregnet och fryser.
