Det nuvarande systemet för arbetskraftsinvandring infördes av alliansregeringen 2008, och ställer få krav på arbetsgivaren. Reformen öppnade för en skuggarbetsmarknad med hänsynslös exploatering av människor: ”avtal” om att betala tillbaka större delen av lönen, handel med uppehållstillstånd, djupt ovärdiga arbetsförhållanden med bristande arbetsmiljö och säkerhet.
Att rot- och rut-avdrag samt offentliga upphandlingar bidrar till att hålla den här typen av kriminalitet på fötterna är extra olyckligt. Skattemedel ska inte bidra till andra människors lidande.
På Arbetsmiljöverkets hemsida berättar en inspektör om en restaurang där de anställda bodde hos arbetsgivaren:
”På dörrarna till rummen satt det hänglås och i varje rum fanns det tre eller fyra madrasser. Här fick arbetstagarna bo mot en hyra som drogs från deras redan dåliga lön. För att de inte skulle komma i kontakt med samhället och kanske avslöja något så låstes de helt enkelt in när de inte jobbade.”
Den här typen av företag orsakar systemskador i form av otillbörlig konkurrens, där seriösa aktörer slås ut, lönedumpning och bortfall av skatteintäkter, men hårdast drabbas arbetare som sover inlåsta på madrasser och inte får ut en skälig lön för sitt arbete. Bristerna har varit kända under tio års tid utan att politiken agerat.
Därför är LO:s förslag mycket bra. Skulden för behöver placeras där den hör hemma – hos oseriösa arbetsgivare. Arbetskraftsinvandring ska inte vara liktydigt med modern slavhandel.
Men, och det finns ett stort men här. Vi står inför en valrörelse och hundvisslan lockar. Det kan handla om enkla ordval kring hur man presenterar ett förslag. Om subtil kontext. Jag tyckte mig ana den under LO:s valupptakt. Jag kan ha uppfattat saker och ting fel. Rätta mig gärna isåfall, för jag hoppas verkligen att det rör sig om ett missförstånd.
Kraven på att ”myndigheterna ska veta vilka som bor och arbetar i Sverige” och ”skärpt identitetskontroll” och ”svenskt arbetstillstånd ska krävas från första dagen” framstår som en vilja att kontrollera och disciplinera utländsk arbetskraft snarare än att stärka arbetares rättigheter.
Det låter mer som förberedelser för massutvisningar av papperslösa än som omsorg för exploaterade människor i utsatt ställning – vad hände till exempel om idén om skadestånd till personer som exploateras av oseriösa aktörer?
Det mest effektiva sättet att pressa tillbaka samvetslösa arbetsgivare är att organisera arbetare, inte att ställa oss mot varandra. I alla fall ur ett historiskt perspektiv.
Det finns heller ingen anledning att straffa offren för den här hanteringen. Arbetskraftsinvandringen är helt och hållet arbetsgivarstyrd och företagen har ytterst låga trösklar för att kunna ta hit människor utan att behöva fullfölja sina förpliktelser gentemot dem. Förslumningen av delar av arbetsmarknaden utgör en lönande affärsidé. Och det är också där problemet ligger, inte hos den som tvingas sova inlåst på en madrass för en tvåsiffrig timlön.
I dagsläget råder svår obalans inom migrationssystemen. Under asylprocessen negligeras systematiskt skyddsbehoven hos de människor som söker. Kommer vi tillrätta med kontrollen av arbetsgivare och de strukturella sjukdomar som byggts in i svensk arbetsmarknad finns inte längre användning för socialdemokratiska ministrar som stolt förkunnar låga nivåer av invandring. Då bör asylprocessen snarare underlättas.
Nu är asylfrågan inte en LO-fråga. Det är inte heller den kriminalpolitiska New Labour-paroll som LO presenterar (tough on crime, tough on the causes of crime). Och här borde möjligen också kravlistan till S ha stannat.
I likhet med LO-ledningen och dess valgeneral ligger mina förhoppningar hos de medlemmar som ska kampanja. Jag hoppas att de hittar goda dialoger på sina arbetsplatser och att de bär vidare idén om människors, och arbetares lika värde. Vi är alltid starkast som kollektiv.
