Själv tillhör jag med mina 81 de äldre-äldre. Jag befinner mig i riskgruppen. Men det fyller mig inte med ängslan. Jag tvättar noga händerna, och jag håller det avstånd till andra som av någon anledning kallas det sociala. Rimligen avses det fysiska avståndet. Om jag samtalar med någon som befinner sig två meter bort, eller om jag ringer till någon eller skickar e-brev eller sms övervinner jag varje social distans.

Men strunt samma. Jag är äldre-äldre, jag är kort sagt gammal.

När jag var ung eller medelålders föreställde jag mig livet efter pensioneringen som en grå rätt tröstlös utförslöpa. Men så blev det inte! Jag har glädjen och turen att vara frisk så när som på en välutvecklad artros som ger mig en spattig gångstil och svårigheter med trappor.

Annars: vital, som läkare brukar säga. Jag promenerar mycket (minst 10 000 steg om dagen). Och jag läser, jag skriver, jag samtalar med människor som står mig nära. Det går fortfarande att lära sig nytt. Just nu håller jag på att läsa in mig på litteraturen om sociala medier. Sociala medier började spridas ungefär när jag gick i pension. Det tog några få år för dem att bli enorma, inte minst tack vare de nya smarta telefonerna. Flera miljarder människor befann sig snart på Facebook. För egen del är jag hemma på två sociala medier, dels Twitter, som jag delar med Donald Trump och hundratals miljoner andra, dels Wikipedia, den stora uppslagsboken som först möttes med misstro men som nu har konkurrerat ut all världens encyklopedier.

Twitter och Wikipedia är mycket olika. Twitter är inte som Facebook en strålande affär men den är vinstdrivande och introducerad på börsen. Det gäller för ägarna att dra till sig pengar genom annonser och annat.

Wikipedia hankar sig däremot fram bland annat genom bidrag från sina användare. Det är den typen av företag som man skulle önska sig många av, ett kollektivt jobb för att komma fram till rimliga framställningar om allt som människor kan få lust att ställa frågor om. Visst, det förekommer fel och misstag och orimliga omdömen. Men detta går att ändra för den initiativrike. Wikipedia är mycket bättre idag än för tio år sedan.

Bäst är Wikipedia när det gäller enkla sakförhållanden. Exklusiva men okontroversiella fakta kan man lätt finna där. Vill man ha nyanserade omdömen om komplexa och kontroversiella företeelser får man söka sig till den bästa facklitteraturen.

Sedan några månader sätter jag mig själv in i den snabbt framvällande facklitteraturen om just sociala medier. Vilka böcker som är bäst vet jag inte – så är det när man söker sig in på ett nytt område. Det nyaste handlar mycket om Twitter och Trump. Men det finns också böcker som försöker förklara hur sociala medier på samma gång präglas av och präglar den tid som är vår.

Den fråga som drev mig till mitt nybörjarstudium av sociala medier är egentligen denna: Vad är det som hänt med världen och oss själva under de 20 år som gått sedan det nya årtusendet började? Sociala medier är en av de många företeelser som då kommer i blickfältet.

Kanske kan man säga att jag är för gammal för att gripa mig an en sådan fråga. Mitt försvar är att jag i dubbel mening har ett så långt perspektiv. Dels rent personligt: jag har levt mycket länge, jag föddes tre månader före Andra världskriget. I min barndom fanns det bara en radiokanal och ingen tv. Telefonstationen i min by stängde för all trafik klockan 9 på kvällen.

Dels har jag rent yrkesmässigt ett långt perspektiv. För mig känns inte Aristoteles avlägsen fastän han levde för betydligt mer än 2 000 år sedan.

Men vi får se vad som det blir av mitt projekt. Livet sätter ju sin egen deadline oberoende av alla mänskliga ambitioner. Till dess gäller det bara att leva vidare och arbeta så gott det går.

I vilket långt perspektiv som man än anlägger så är vårt nu både löftesrikt och skrämmande. Den tillgängliga kunskapen är enormt omfattande och tillräcklig för att ge alla människor ett bättre liv – om resurserna används på ett rimligt sätt. Det största, mest fatala hotet, klimatkrisen, kan lösas om den mänskliga klokheten får råda.

Samtidigt är det som om en kombination av illvilja och aningslöshet förlamat både världen och Sverige. Trump, Bolsonaro, Putin, Orbán – hur kan dessa groteska människor leda världen? Och hur kan i det lilla Sverige miljarder slösas på flygplatser och flygbolag, en gigantisk utbyggnad av ett oljeraffinaderi ens komma på fråga, och miljardärerna snabbt bli fler samtidigt som äldrevården kommer på obestånd och allt som är livsviktigt som skola och sjukvård drabbas av ständiga nedskärningar? Hur kan även här inskränkta ”Sverigeälskare” kroka arm med högerns välskräddade egoister som bara har ett mål i sikte: lägre skatter?

I en sådan situation finns det oändligt mycket att göra för oss alla.

Med detta sätter jag punkt för min sista schemalagda ledare Dagens ETC. Det betyder inte att jag slutar skriva. Jag vill göra det under friare former.

Vi ses snart igen!