Just nu vill hela högern debattera att en socialdemokratisk riksdagsledamot trotsade partiet och deltog i en Palestina-konferens med kopplingar till Hamas. Det är inte fel att debatter. Hamas är på alla sätt en reaktionär och djupt antisemitisk styggelse. Men det klingar samtidigt så falskt, så skenheligt. För vad jag kan se har ingen – som i absolut ingen – av dessa upprörda haft det minsta att säga om vårt avslöjande om en sverigedemokratisk politiker som inte bara bygger sitt bibliotek från en högerextrem webbhandel, utan även omöjligen kan sluta lägga ut texten om nazism. 

Ja, nazism som i nazism, riktig nazism. 

Den där som har liten rektangulär mustasch och skickade miljoner till gaskammare. 

De kanske missade intervjun i Dagens ETC? 

Skulle inte tro det. Den tiden är förbi när opinionsbildare kan kosta på sig att hoppa över vår journalistik. Klart att de läst vad han säger. Klart att de sedan fattade ett aktivt beslut att twittra/skriva/podda ingenting alls.

Han heter Henrik Corneliussen, är förtroendevald för SD i Svedala kommunfullmäktige sedan 2014. Där sitter han även i valberedningen och -nämnden. Han har hittat en hel del att beställa hos Midgård. En titel som känns relevant att lyfta fram är "Dog verkligen sex miljoner?”, författad av ökände Richard Harwood, som förnekar och relativiserar Förintelsen med samma furiösa energi som SD förnekar att en besvärande mängd SD-politiker måste gå genom livet med högerarmen fjättrad i mitella för att inte drabbas av olyckliga impulser. 

Henrik Corneliussen hade en hel del att säga om sin litteratursmak till Dagens ETC:s reporter.

”Det är intressant att läsa någonting annat än det man brukar och det finns två sidor av ett mynt”, kommenterade han, för att sedan verkligen komma igång:

”Man ska inte blanda ihop nationalsocialismen och propagandan kring nazismen. Det beror på hur man definierar det.”  

Identifierar han sig själv som nationalsocialist?

”Enligt min definition så är det fullständigt normalt och har varit normalt i många länder i många år. Amerika idag passar väl in under Nazitysklands politiska riktlinjer. Jag har inga problem med andra hudfärger och tycker att alla har rätt till mat på bordet och gratis skolgång. Men jag har svårt att se att man ska dela på utgifter mellan nationer, så på den punkten kan du kalla mig för nationalsocialist.”

För säkerhets skull hamrade han i spiken ännu lite till när Sydsvenskan senare ringde upp honom:

”Någon påstår något, någon annan något annat. Vem har rätt? Vem talar sanning?”

Detta alltså om Förintelsen.

”Många miljöpartister kämpar för att man inte ska äta kött. Om någon ändå har tagit en bit kött någon gång, så är den människan inte trovärdig? Eller?”

Detta om att hans förtroendeuppdrag hänger ihop med att hans hjärna bor i en nazistisk boklåda.

Noll respons från alla debattörer till höger om snälla liberaler.

Noll.

En obekymrad vissling genom en ljummen Tidöförsommar. 

Regeringen går först – helt säkert före att angripa antisemitismen där den visar sig.

Men det är ju bara en lokalpolitiker, ingen riksdagsledamot!?

En lokalpolitiker som simmar med ett tätt stim av andra SD-företrädare vars dragning till den mörka sidan ter sig artspecifik. Från att lokala stjärnor hånar Anne Frank och varnar för den ”judiska plågan” och festar under en flagga med texten ”Camp Auschwitz”, till att mer centrala representanter som Björn Söder sagt sådant som att judar måste lämna sin ”judiska identitet” för att bli upptagna i den svenska gemenskapen, och att George Soros ”drar i trådarna”. Undrar om partiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt fortfarande drar sin anekdot om slakthus och ”Die Juden” när han levlar upp i promille?

Det finns liksom inget slut på det här.

Så nej, lite nazism kan inte skada kvartettens sammanhållning. 

Inte heller väldigt mycket nazism.

Uppenbarligen.

Finns det ens någon bortre gräns?

Jag vet inte, högerdebattörerna vet garanterat inte.  

Den gräns som tidigare funnits har redan förflyttats så snabbt och så långt.