När Liberalernas företrädare Carl B Hamilton skulle förklara varför hans parti inte röstar bort Richard Jomshof (SD) från posten som ordförande för justitieutskottet trots alla de hätska uttalandena mot muslimer – erkände han att gränsen inte går vid islamofobi.

I en intervju med TV4 säger Hamilton att han är kritisk mot SD men att han står bakom sitt partis beslut att inte rösta bort Jomshof från sin post i justitieutskottet.

När reportern frågar om det finns någon gräns som inte får överträdas svarar Hamilton att han tror att gränsen för partiet går vid om ”SD skulle börja uttala sig på samma sätt om judar”.

Kritiken har varit massiv mot Hamiltons uttalande. Men egentligen inte så mycket mot honom som mot Liberalerna. Även om han nu på fredagseftermiddagen lämnar riksdagen, enligt ett pressmeddelande från partiet. För Liberalerna har ju uppenbarligen inte haft problem med SD:s islamofobi. Partiet har genom att samarbeta med SD gett grönt ljus för hat mot muslimer och låtit kommentar efter kommentar passera. För att inte tala om Tidö-avtalet med angiverilagar och hårdare tag mot flyktingar som ju riktar udden mot muslimer.

Enda tillfället som Liberalerna yppat något som kan likna kritik har varit när det handlat om Nato-samarbetet och viljan att komma på god fot med Turkiet. Då har det hetat att det är ”dumt” av SD-företrädare att uttala sig klumpigt om islam.

Låt gå att Hamilton bara sa det alla andra i hans parti tänker om var deras realpolitiska gräns går. Men även den är flytande, för det är inte som att SD hittills inte gett luft åt antisemitismen.

Däremot verkar regeringen ha satt press på SD att utåt visa upp en städad fasad, även om den ofta krackelerar med ständiga avslöjanden om antisemitiska uttalanden från företrädare. Men SD:s strategi verkar ändå vara att kväva elden innan den spridit sig. När någon i deras parti blir avslöjad med nazistuttryck så får den gå. Ibland. Det beror på vem och hur det sagts.

SD gör ju inte detta för att partiet bryr sig om judar utan av två helt andra skäl, det ena är att använda judar som slagträ mot muslimer och det andra är att de vill ses som ett rumsrent parti. Och regeringen verkar vara med på detta upplägg, strunta i muslimerna men få bort personer som uttalar sig antisemitiskt. 

Men även denna strategi bygger på yta. SD:s partitoppar är smarta och gör inte uppenbara antisemitiska uttalanden, i stället lindas deras antisemitism in i kodord som ”elit” och ”kulturmarxister”. Både Mattias Karlsson och Richard Jomshof ger återkommande uttryck för högerextrema konspirationsteorier, och i dessas sista led är det inte sällan judar utmålas som lömska fiender. Och det är detta som många politiker missar eller nonchalerar.

Det största misstaget man kan göra är att tro att det går att dra gränsen vid ett sorts hat och låta en annan passera. Så fungerar inte rasism.

Vad vi har sett de senaste åren är att det är precis tvärtom, en rasism kommer sällan ensam. Hatet mot muslimer och flyktingar har också lett till ökat hat mot judar.

Många attacker i USA och Europa visar just detta. När Donald Trump inledde sin valkampanj 2015 riktade han in sig på att stoppa mexikaner från att ta sig över gränsen och muslimer från att komma in i USA. Men reaktionerna på det upptrappade hatet ledde till att judiska mål attackerades. 2017 inleddes med att 500 judiska gravstenar vandaliserades på en begravningsplats i Philadelphia.

Attacken mot synagogan Tree of life 2018 i Pittsburgh var den dödligaste attacken mot judar i USA:s historia. En 46-årig man sköt ihjäl elva och skadade sex personer. 

Bara timmar före terrordådet mot synagogan skrev attentatsmannen hatiskt i sociala medier om HIAS, Hebrew Immigrant Aid Society, en organisation som hjälper flyktingar. Mannen är anhängare av konspirationsteorin om att judar är ansvariga för invandringen i syfte att utplåna nationalstaterna och vita invånare.

Så fungerar fascismen, den förutsätter en syndabock, en fiende som har “svikit folket”. Detta svek går ut på att någon sett till att öppna gränser och därmed möjliggöra en yttre ”invasion” i syfte att försvaga nationen. Och här får den klassiska antisemitismen ny funktion. Medan muslimerna och invandrare betraktas som problem och hot från utsidan görs judarna till den illojala fienden på insidan. Eller ”elit” som SD:s företrädare säger.

Rasism känner inga gränser, det går inte att tillåta en del och tro att man kan kväva en annan.