Ulrika Lindahl: Lena Andersson ser inte sina egna privilegier

Privilegierna är avskaffade. Det hävdar Svenska Dagbladets nygamla ledarkrönikör Lena Andersson i sin senaste text. Som bevis för detta för hon fram att alla som har kommit någonstans i livet har ”forcerat inre motstånd, avvärjt frestelser, ansträngt sig”. Och tvärtom, de som kämpar för att få tillvaron att gå ihop i sitt låglöneyrke ”inte insett hälften av vad som måste göras, eller hur det ska göras”. Också uttryckt som att de ”plottrar bort sin tid och sina resurser”.

I Lena Anderssons tjusiga och akademiska text på ledarplats i en av Sveriges största morgontidningar (en position som hon själv har tillägnat sig utan att ha fötts med några som helst privilegier får man anta) döljer sig ett djupt människoförakt. Du bär själv skulden för din fattigdom, för du har plottrat bort din tid. Lena Andersson tar en vän som exempel. När han studerade på en teknisk högskola räknade han matte 40 timmar i veckan. Lena Andersson baxnar. 40 timmar! Hans pappa läkaren räknade inte talen åt honom utan det gjorde han själv. Och när han fick ett bra jobb berodde det på hans ansträngningar och inte på att han är vit, man och född in i övre medelklass. Alla justeringar för att lyfta de som inte lyckas lika bra som Lena Anderssons vän blir därmed en inskränkning av den individuella friheten, friheten att lyckas,  enligt hennes logik.