Ledare. Johan Ehrenberg.

2020-09-04 03:00
  • Bild: Ulf Lundkvist
  • Skådespelaren Chadwick Boseman avled i sviterna av cancer i slutet av augusti. Bild: Chris Pizzello/AP/TT / Dagens ETC
    Skådespelaren Chadwick Boseman avled i sviterna av cancer i slutet av augusti.
Puffetikett
Dagens ETC

Låt oss tala om din död

Döden kommer inte sedan. Den är här nu. Men det är livet också.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vi lever i en fattig kultur när det gäller ärlighet och respekt för varandra och det senaste exemplet på det är skådespelaren Chadwick Boseman som dog efter att ha dolt det faktum att han hade en dödlig cancer som också tog hans liv.

Jag tänker mycket på det där.

Vi behöver inte gissa om varför en känd person väljer att inte berätta om sin sjukdom, reaktionen från andra är nämligen nästan alltid djupt fördomsfull. Det finns ett budskap som väldigt många har svårt att ta in. Det är naturligt att dö. Du kommer att dö. Och vägen till döden är oftast via en sjukdom.

Jo, vi vet alla, men vi har inte förstått för om man förstod skulle en öppen berättelse om sin stundande död, sin sjukdom, inte mötas av denna skräck som ofta hanteras i ett förminskande av den person som fått en sjukdom. Hen förvandlas från en levande arbetande och tänkande människa till en sjukdom.

Det är så fel.

För att få leva med en sjukdom väljer man att inte berätta för att få har kvar hela livet, inte bara vara en skugga av den man var. Inte bara vara döende, vilket vi ju egentligen alla är hela tiden.

Det här beror på att vi andra, vi som inte får höra sanningen, i så fall inte klarat vårt mänskliga uppdrag.

Rädda för den spegelbild vi ser i ett öga som berättar om en sjukdom så börjar vi förminska en hel person till något väldigt begränsat. En döende.

Det är ett misslyckande att Chadwick Boseman inte kunde tala, ett misslyckande för alla andra – eftersom det förminskar oss alla om vi inte ärligt kan berätta för varandra om det som är viktigt. För det är självklart den viktigaste berättelsen vi har, den om att det tar slut. Snart. Och det enda vi då har är att leva livet så mycket vi kan, verkligen leva i öppenhet och i omsorg om framtiden. Livet kommer ju alltid vinna över döden, däremot inte du. Eller jag.

Idag träffade jag en ekonom som när jag frågade om hans oro för corona, istället berättade att han haft ett dödligt hjärtfel sedan 20-årsåldern. Döden kan komma om en dag, två dagar, 20 år… (Han hade nu varit sjuk i över 20 år.) Han såg viruset som bara ytterligare ett hot, jo han var förstås försiktig för andras skull, men för egen del vägrade han känna oron.

Att vara sjuk är nämligen också att vara medveten om livet och dess plötsliga slut, för tro inget annat, en sjukdom som varar länge gör bäraren medveten om döden varje stund. Plötsligheten.

Varje ögonblick är å andra sidan som en evighet om man bara blundar och kan känna efter.

En vän har en aorta som kan brista vilken timme som helst, en annan har ett hjärta som han beskriver ”slår som en bläckfisk i bröstet” gång på gång. Det är en dödlig sjukdom men han kan ju faktiskt dö av något helt annat. Som en äpplebit i halsen. En geting. En sladd på cykeln.

Vem vill bli definierad utifrån kunskapen att man kan dö av en äppelbit?

Vem vill bli bedömd utifrån sin sjukdom?

Det är rädslan som styr. Det finns en märklig tv-serie som sänds nu, ”Yellowstone”, där Kevin Costner spelar manlig makt i en vanvettig modern cowboyvärld och i varje avsnitt skjuts några ihjäl men han själv kan inte berätta om sin cancer för då förlorar han all den makt han försöker försvara mot ”alla andra”. Den verkliga sjukdomen är då manligheten, detta trånga fängelse, byggt av murar som kallas att vara stark.

Chadwick Boseman kunde inte berätta för en oförstående Hollywoodvärld.

Själv berättade jag i en lång turné där jag mötte tiotusentals av de som läser våra tidningar och stöder ETC och som varit med på en politisk och medial resa mot allt viktigare uppgifter.

”Det är ointressant att prata om döden”, sa jag då. ”Jag vill diskutera livet, den kraft vi har, allt det fantastiska vi kan och måste göra.”

Det var ett otroligt gensvar och jag inser att den kultur jag lever i, den du också tillhör, den humanistiska och socialistiska och fritänkande rörelse vi ingår i, faktiskt klarar att prata om din död.

Sedan de tolv år jag fick min sjukdom har jag kunnat göra mer än alla åren innan, älskat mer, skapat mer, lyssnat mer, lärt mer. Det finns en fantastisk styrka i att inte tvingas hyckla.

Kan vi lära oss att se varandra även i dödens skugga? Kan vi sluta tänka att antingen är du döende eller inte döende, för det är ju inte sant. Du är alltid döende men du är också alltid livets seger.

Jag tror faktiskt vi behöver lära oss det här för att bli hela människor.

Vi kan inte gömma oss bakom religion eller science fiction för att hantera det faktum att livets enda mening är att leva livet och våra liv handlar om göra det större och bättre för alla andra. Då behöver man heller inte tveka över meningen med klimatpolitik.

Döden kommer inte sedan.

Den är här nu.

Men det är livet också.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg