Det här är en Facebookstatus. Den skrev jag på tunnelbanan för en tid sedan, illa berörd av en obehaglig man som jag precis hade kommit undan. Visst skrev jag i affekt. Men det finns inte ett enda ord i statusen som jag ångrar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Särskilt inte ordet ”manssamhället”. För mig är det begreppet själva essensen av en samhällsanalys jag tvingades göra för många år sedan. Män som grupp har mer makt och mer pengar än kvinnor som grupp. Det visar sig i all offentlig statistik som finns att tillgå.

Lika väl dokumenterat är att många kvinnor upplever könsrelaterat, sexualiserat våld i sin vardag. Oavsett om kvinnor utsätts för våld eller inte, är hotet om våld en realitet. Det lär vi oss att räkna med, och finner olika strategier för att slippa. Även män och människor som inte följer tvåkönsnormen riskerar naturligtvis att drabbas av mäns våld.

Det här kan kallas ojämställdhet. Eller genussystemet. Eller helt enkelt manssamhället. Som jag hatar.

Precis som Göran Persson hatar klassamhället. I en debatt inför valet 1998 spände han ögonen i Carl Bildt och sa: ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.”

Det var en av Göran Perssons retoriska högtidsstunder som statsminister.

Mitt hat mot manssamhället mötte inte samma respekt, för att uttrycka det milt. Så fort jag hade publicerat min Facebookstatus började män ifrågasätta mitt ordval. De kände sig anklagade. Ville inte ta på sig ”kollektiv skuld”. Tyckte det var opassande att ”hata”. Någon påpekade till och med att min far är en bra person. För vissa verkade min formulering helt enkelt vara värre än det jag just hade upplevt.

OBS! Inte alla män. Min Facebooktråd blev snabbt till en levande jämställdhetsdebatt. Många av mina Facebookvänner, av alla kön, tog mig i försvar och förklarade hur genussystemet fungerar. Att det är fullt logiskt att hata manssamhället. Att det inte är detsamma som att hata män. Någon av de som upprörts bad senare om ursäkt. Det var fint.

Sedan det här hände är det något som skaver i mig. Jag funderar på vad som har hänt med vår samhällsdebatt, och vårt samhällsklimat, om det inte längre är okej att hata förtryckande strukturer. Varför fick Göran Persson hata klassamhället 1998, om inte jag får hata manssamhället 2017?

Beror det på att klassanalysen fortfarande är mer självklar och har högre status än könsanalysen – eller är det en följd av att hela samhällsdebatten har blivit mer reaktionär?

Högerpopulister framställer ofta oss som beskriver kollektiva orättvisor som individuella offerkoftor. Deras hårdare tag mot de mest utsatta – till exempel arbetslösa, sjukskrivna, flyktingar och de som tvingas tigga – lägger skuld hos individen istället för ansvar hos samhället.

Då blir det allt svårare att tala om förtryckande strukturer. Och uppenbarligen att hata dem.

Jag tänker även på näthatet. Den vulgarisering av samhällsdebatten som sker när anonyma, fascistiska nätkrigare med otaliga Twitterkonton öser ut sin rasistiska och sexistiska skit. De tar patent på att hata, genom att hata människor. En helt rimlig motreaktion är så klart att försöka sänka tonläget och vara sansad.

Men de som angriper människovärdet får aldrig tvinga oss som försvarar människovärdet att förlora vår glöd. Vi måste stå emot. Vi måste fortfarande få hata förtryck. Annars har fascisterna vunnit – bakvägen.

För att travestera Göran Persson: Försök inte ifrågasätta att manssamhället existerar. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Och jag hatar det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.