Eländigt nog har den berättigade uppståndelsen kring anklagelserna om sexuella trakasserier mörklagt andra sidor av denne konservative jurists karriär. Som rådgivare till president Bush var han drivande i utformandet av The Patriot Act, som av många och med rätta ses som ett stort ingrepp i det amerikanska folkets frihet i spåren av terrordådet den 11 september.
Kavanaugh är en djupt konservativ man. Han bör betraktas som en högerpolitiker mer än jurist. Och det som chockat mig är att man i svensk debatt nöjt sig med upprördheten över de sexuella trakasserier han anklagas för, och att vi likaledes nöjt oss med att fördöma Trumps hånfulla och sexistiska nedlåtenhet mot en kvinnas vittnesmål. Av denna historia har det blivit drama och politisk teater där ont och gott ställs mot varandra. Men jag hör sällan någon – vare sig i eller utanför USA – kommentera det absurda system som denna domarmakt vilar på.
Den amerikanska Högsta domstolen har nio ledamöter utsedda på livstid. I många avseenden utgör den en instans som står över demokratin – över senat, kongress och president. Kort sagt: Domarmakt väger ofta tyngre än folkvilja. De där ledamöterna är för övrigt alla rekryterade från de dyraste privata universiteten i USA, de så kallade Ivy Leagueuniversiteten i nordöstra USA (Harvard, Princeton, Yale osv).
Historiskt har denna domstol bidragit effektivt till att sätta en grimma på demokratin och på politiken och har inte minst utgjort ett svårt hinder för den amerikanska fackföreningsrörelsens tillväxt. För många år sedan utkom på SNS förlag boken ”Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen.” Den skrevs av dåvarande politiska redaktören för DN, Svante Nycander, och hans tes var väl underbyggd och överraskande för att komma från en liberal: Den makt som utgår från den amerikanska Högsta domstolen har gång på gång använts för att bekämpa och motverka amerikansk fackföreningsrörelse. Han redovisar hur en rad prejudikat från denna domstol årtiondena kring år 1900 starkt bidrog till att stoppa löntagarvänlig lagstiftning som kongressen ville genomföra och i stället satte företagens intressen först. Så formades det USA vi idag känner.
Den som fördjupar sig i amerikansk arbetarhistoria ända till idag finner snabbt att den är bräddfylld av individuella martyrer och hjältar på ett sätt som inte kännetecknar Sverige eller Europa. Mängder av rättegångar där fackliga aktivister åtalades (oftast på helt felaktiga grunder) har gått till historien, men också stärkt den ödesdigra individfixering som är så typisk för Amerika (Se min bok ”Städerna som minns Joe Hill”).
Domarmakten formade mycket av det konservativa USA. Man kan säga att all politik i detta land blev juridifierad. För att något ska bli av, progressivt eller reaktionärt, måste det passera under domarelitens ögon och godkännas av dem. Det är därför vi så ofta får bevittna hur avgörande strider om exempelvis abort i slutändan äger rum på den juridiska arenan, inte på de folkvaldas arena.
Av detta blir det i en medialiserad tidsålder ständiga draman, som tenderar att begrava djupa samhälliga konflikter i enskilda människors ansikten. Nu ska alltså vi som är progressiva avsky en nyinvald konservativ domare och det gör vi förstås, men den grundläggande idén om ett juridifierat samhälle ifrågasätts sällan. Ändå är även Sverige och Europa på väg rakt in i just i ett sådant samhälle. EU-domstolen består av några dussin, för nästan alla anonyma, makthavare som har avgörande tolkningsfrågor i sin hand kring exempelvis arbetsmarknaden. Domstolen, med sin jättestab, svävar högt över EU-medborgarna och de folkvalda, nationella parlamenten.
I svensk politik har det ärevördiga Lagrådet på senare år fått större tyngd. ”Lagrådet dömer ut förslag om välfärdsvinster” kunde en typisk rubrik lyda i våras efter att regeringen och Vänsterpartiet lagt ett förslag om begränsning av vinster i välfärden. Man kan tolka det som att jurister tenderar att lägga sig i politiken.
Av och till hörs dessutom ropen om att lekmannainslagen i svenska domstolar bör avskaffas – vilket vore ett effektivt sätt att stärka den övre medelklassens makt över samhället. För så mycket vet vi: Andelen studenter med högutbildade föräldrar är skyhög på juristlinjen och den sociala snedrekryteringen stark. Mer makt till jurister är praktiskt taget liktydigt med att klassmakten förskjuts uppåt.
Så var förbannad på Kavanaugh – men låt inte din vrede stanna vid en enskild person. Det här handlar om samhällsmakt. Vänstern bör varna för juridifieringen av samhället och politiken.
