Under sommaren har jag sett många barn som har varit ute och lekt, skrattat och haft kul. Det är något av det bästa jag vet, att se barn som verkligen trivs, som är inne i leken där och då och inte bryr sig om något annat. Nu är det augusti och snart börjar skolan igen och över en miljon barn börjar skolan eller kommer tillbaka till den i mitten av denna månad. Tyvärr är det många av dem som hellre hade stannat hemma och lekt, inte bara för att leken är roligare utan för att skolan är det hemskaste de vet.
Enligt organisationen Friends är omkring 60 000 barn mobbade i skolan, över 20 procent har blivit kränkta det senaste året, 20 procent av tjejerna har någon gång blivit sextrakasserade och var tredje ung har någon gång blivit kränkt på nätet.
Mobbning är inget nytt och det görs mycket kring det förebyggande arbetet på skolor. Skolorna jobbar med antimobbningsplaner och lärarna lär sig hur de ska hantera mobbning. Gott så. Men det är inte där det stora problemet ligger. Att barn mobbar andra barn och kanske växer upp till att mobba andra vuxna beror uteslutande på oss vuxna.
I vårt samhälle i dag finns det så tydliga strukturer och normer. Om du ser ut eller beter dig på ett sätt som är utanför dessa normer så är du genast en person som är annorlunda, konstig. Vi vuxna pratar med varandra utifrån dessa normer och benämner människor positivt eller negativt utifrån kön, sexuell läggning, etnicitet, utseende. Vi benämner tjejer som ”snygga” och ”fula”, människor som ”svenskar” och ”invandrare”. Vi pratar illa om hur vi själva ser ut. För stor mage, sneda tänder eller för stora och fula fötter.
De bedömningarna snappas direkt upp av barnen. Vips har vi fört våra normer och fördomar vidare till nästa generation. I skolan bygger sedan barnen egna normer utifrån de som vi vuxna har satt. Vad som är rätt musik, rätt kläder och vilken som är rätt stadsdel att bo i.
Den sexism, rasism, intolerans och rädsla för det ”annorlunda” som vi ser i samhället skapas redan hos barn. Genom oss vuxna. Om vi ska få ett slut på mobbningen i skolan så måste vi börja med oss själva. Vi måste sluta prata om mäniskor utifrån strukturer och normer. VI måste låta barnen själva skapa sina egna uppfattningar och vägleda dem åt rätt håll. Att en inte ska bedöma människor utifrån utseende, sexuell läggning, kön eller etnicitet utan utifrån de handlingar människor gör. Att barn utsätter eller är utsatta för kränkningar handlar inte om individer. Det handlar om hur vi alla beter oss gentemot varandra.
Jag vill att alla barn ska känna att de längtar till skolan, att de ska tycka att det ska bli kul att träffa kompisarna och att de ska känna trygghet i skolan. Ingen annan ska få bestämma huruvida någon är ful, har rätt hudfärg, om hen pratar fel eller väger för mycket. Barn ska inte behöva reduceras till bara en kropp. Barn ska få känna att de hör till.
Det ska väl inte vara för mycket begärt?
