Jag pratar med bondsonen om det hoppfulla i att Trafikverket nu verkar vara inne på att massivt stödja renoveringen av den gamla träbron över älven. En konstnär i en av byarna, som för övrigt är en av landets främsta ekonomiskribenter, sitter stelfrusen och säljer sin souvenir i form av en träbro i miniatyr.
Jag antecknar mig för att köpa en. Intäkterna går till broinsamlingen. Jag sitter själv med i styrelsen för den stiftelse som har hand om två broar över älven.
I kölden möter jag också den lokale centerpartisten. Jag tyckte han först såg litet orolig ut när han fick syn på mig. Hur är det att vara centerpartist i dessa dagar, undrar jag. Vi skrattar. Sedan berättar han om ett fredagsmöte vid köpcentrat där partiföreträdare bjuder på kaffe och pratar med folk. Även det är så långt från det politiska spelet man kan komma. Och båda sitter vi med i brostiftelsen och gläder oss gemensamt, tvärs över vänster-högerskalan, åt att det ser ut som om den kostsamma brorenoveringen kan bli av.
Finns det något viktigt som äger rum under det viktiga som till synes verkar ske? Ja, en sådan sak tror jag är det ökade intresset för landsbygden. I vår by har två kåkar sålts ganska nyligen, till rätt höga priser, även om de inte kan jämföras med priserna i storstäderna. Men det finns en längtan till landet som jag tycker är starkare än tidigare. Hemmasittandet under pandemin har säkert bidragit till att människor längtar efter större utrymmen, efter gårdsplaner och bodar. I den stockholmska kultursidesvärlden har det ju sedan i somras märkts av i det ökade klankandet på storstadslivet. Och det ges ut en hel del böcker som handlar om en längtan till landsbygden och hur man kan leva där.
David Jonstads ”Meningen med landet” har väckt uppmärksamhet. Han har till och med kritiserats hårt på Expressens ledarsida för att vara alltför romantisk. Är han det?
Nej, inte alls. Jonstads senaste bok – på sätt och vis den bästa han skrivit – berättar snarare om hur starka och romantiska lantlivsdrömmar efter hand anpassas till verkligheten. Han var tidigare vegan. Nu är han en ivrig jägare. Han är god vän med grisfarmaren i byn. Och så vidare.
Men ändå kvarstår ett skimmer över landsbygden i hans bok. Jonstad menar att mer eller mindre fömoderna gemenskaper – byggda på annat än pengaekonomin – bitvis har överlevt på landsbygden. Folk hjälper helt enkelt varandra mer. Det där är ingen myt. På landsbygden hänvisas man så mycket mer till andra, och människor känner dessutom igen varandra. Det går, på gott och ont, inte att vara anonym. Jonstads odlardrömmar är kvar, även om han blivit mer realistisk. Han bor dessutom i en by, som för övrigt råkar vara den by varifrån min släkt på morssidan kommer.
Anders Möller heter en annan skribent och bonde – eller snarare mathantverkare – som länge längtade ut på landet, bort från storstadslivet. Han läste Henry David Thoreau och drömde om ett enklare liv. Till slut blev drömmen av. I boken ”Konsten att flytta till landet” berättar han om den ensligt belägna gård i utkanten av Vingåkers kommun (min hemkommun!) där han slog sig ner med sin hund.
Men hans bok inleds med att logen brinner ner i en mäktig eldsvåda och att det bara är aska kvar. Det är en bok om ändlösa vedermödor, om äppelodlingar som slår fel, om höns som är svåra att hantera. Möller är också lätt kritisk till den så kallade permakulturen – alltså de odlingsmetoder som ska vara ekologiskt hållbara och i grunden bygger på tanken att naturen är god och bara man odlar i samklang med naturen finns det inga problem. Möller har dock insett att naturen ofta kan framstå som ond. Hopplös moränjord full av småsten kan exempelvis vara rätt deprimerande. Möller gillar nog fortfarande sin Thoreau, men har sedan länge insett att den där självhushållardrömmen är svår att uppnå (och Thoreau odlade sina berömda bönor bara en säsong och fick väl en del mat av sin mamma).
Men han ångrar sig inte en sekund flytten till den ensliga gården.
Det finns en längtan till landsbygden. Jag menar att den både är begriplig, rationell och äkta. En dag på en julmarknad på en hembygdsgård bevisade det i söndags.
