Hårdare tag-utspelen duggar tätt.

Samtidigt fortsätter jakten på överlevande efter helgens väderkatastrof i USA, då inte mindre än 30 tornados drog över sex delstater i Mellanvästen och södra USA natten till lördagen. Dödstalen väntas stiga. Joe Biden har på en pressträff konstaterat att händelsen kan visa sig vara den värsta i USA:s historia.

Att extremväder följer av den globala upphettningen vet vi.

Hur upphettningen påverkar just tornados finns det dock osäkerhet kring. Men läget är ändå solklart. Upphettningen fortsätter, exemplen på extremväder, dödstal och klimatflyktingar i dess följd tilltar, och världens utsläppsminskningsmål är trots all den förödelse vi ser runt oss – fullständigt otillräckliga.

Det logiska vore att utspelen om utsläppsminskningar duggade tätast. Att det var i den frågan politikerna tävlade om att gå längst, vara tuffast.

Missförstå mig inte. Jag tycker inte att brottsbekämpning är oviktigt. Sedan oktober månad har det varit fem skjutningar, bara i mitt bostadsområde. Självklart är det allvarligt och självklart ska brotten bekämpas. Men om vi ska lyssna på kriminologisk forskning är hårdare straff en pusselbit som mest är symbolisk. Pusselbiten kan spela roll för offrens och deras anhörigas upprättelse. Och den spelar roll som moralisk markering av samhället: Såhär allvarligt ser vi på brottet.

Men leder det till minskad kriminalitet? Nej, säger forskningen. Den som är tungt kriminell är visserligen rädd för att åka fast och bli inlåst, men om rädslan gäller fem eller sju år gör ingen större skillnad. Den som sätts i fängelse är visserligen förhindrad att begå brott under den tiden – men det hjälper föga om nyrekryteringen till gängen fortsätter och de som sitter inlåsta snabbt ersätts av nya kriminella.

Alltså är rekryteringen till gängen oerhört viktig att stoppa. Skolan, polisen, socialtjänsten, civilsamhället och bostadsföretagen behöver samarbeta och steppa upp!

I förra veckan ledde jag ett panelsamtal på Stora Teatern i Göteborg om just trygghetsskapande för att motverka gängvåld. I panelen satt bland annat Maria Wallin, sociolog och samhällsanalytiker, som arbetat både på Polismyndigheten och i Göteborgs stad med att skapa kunskap om och driva frågor om lokala kriminella gäng, parallella system, social oro, och liknande problematik i samhället.

Hon konstaterar att kunskapen om gängen finns. Våldsupptrappningen orsakas enligt henne inte av att vissa områden är mer socialt utsatta än andra, orsaken är att grov organiserad brottslighet har fått fäste i Sverige – och därmed rekryterar in unga människor. Maria Wallin ser trygghetsskapande som helt avgörande för att få samhället på rätt köl, vilket hon just nu arbetar med via fastighetsägare i Göteborg. Ett metodiskt arbete måste bedrivas för att få människor att lära känna varandra, skapa tillit och därmed motståndskraft mot organiserad brottslighet.

Maria Wallin är arg. Så arg att hon känner för att skrika rakt ut, säger hon när hon sitter där på scenen. Varför? Därför att chefer inom den kommunala förvaltningen inte vill höra sanningen. När hon sammanställer kunskap och konstaterar att situationen förvärras, vill de inte höra. Inte ta in. De förminskar problemen och vill därför inte sätta in åtgärder.

I samma panel satt ytterligare fyra personer som alla arbetar med trygghetsskapande i sina bostadsområden, och de vittnade om att den lokala organisationen Meeting Plays i Biskopsgården som genom kultur, idrott och lokala möten når minst 3 000 personer om året och gör skillnad – ändå inte får hjälp av kommunen att hitta en lokal. Deras arbete får bedrivas utomhus.

I SVT Agenda i söndags konstaterade justitieminister Morgan Johansson att politiker har skärpt straff och förstärkt polis och rättsväsende för att bekämpa brottsligheten. Nu vill han att kommunerna visar motsvarande handlingskraft. Han påtalar att Sveriges kommuner går med vinster, hela 50 miljarder, och att pengarna behöver läggas på att till exempel förstärka socialtjänsten. I många områden finns inte ens några fältarbetare.

Året går mot sitt slut och vi kan konstatera att det varit ett år då den organiserade brottsligheten inte pressats tillbaka som helhet. Vissa positiva tendenser kan ses, på vissa orter, framför allt för att polis och andra myndigheter samverkat. Men det räcker inte.

Inför nästa år önskar jag mig två sker:

Att politiker ska tävla i att lägga fram förslag på och anslå resurser till förebyggande och trygghetsskapande arbete, alltid lokalt förankrat.

Och att politikerna ska inse att brottsbekämpning, pandemibekämpning och andra allvarliga samhällsfrågor faktiskt inte spelar roll i förlängningen – om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser och hejdar den globala upphettningen! •