Annie Croona: Kulturen var trasig redan innan algoritmerna tog över

Vad ser en tonårstjej som scrollar sociala medier? Till stor del (smala) kroppar och (vackra) ansikten – genom tutorials, produkttips och guider. Ibland är utseendet inte uttalat i fokus, men även innehåll som vid första anblick kan verka ofarligt kan bidra till skeva ideal. 

Det är dels en fråga om exponering – vad vi ser och hur mycket – och dels en fråga om gråzoner och gränsland. Linjerna har suddats ut: mellan företag och privatperson, intresse och beroende, ätstörningar och livsstil. 

Ätstörningar drabbar förstås inte bara flickor och kvinnor, men de är tydligt överrepresenterade i statistiken. På senare tid har ätstörningarna krupit ner i åldrarna. Bris har flaggat för att samtalen om ätstörningar har öka och varje år får flera tusen tjejer under 18 en ätstörningsdiagnos i Sverige.

Det är ingen ny sjukdomsgrupp vi pratar om, men dagens verklighet är väsensskild från tidigare tidsperioder. När pro-ana, en subkultur som går ut på att uppmuntra andra till ätstörda beteenden, väckte oro på 00-talet fanns inte sociala medier så som de ser ut idag. Mer specifikt: ingen kände till ordet ”algoritmer”. Nu ser vi effekterna av kombinationen algoritmstyrda sociala medier, ohämmad kapitalism och en ätstörd kultur.

Under framväxten av pro-ana var gränserna förhållandevis tydliga. Det var utpräglade ätstörda tips: man uppmuntrade andra att svälta sig, det var skelettliknande kroppar. På samma sätt var idealen i Hollywood och på modeshowerna också rakare på något vis: de var inte hälsosamma på något sätt – de utstickande nyckelbenen och de pinnsmala benen – men åtminstone lätta att urskilja. 

Numera är de ätstörda idealen mer komplexa. Ofta lindas sjuka beteenden in i en livsstil: de kläs i ord som intresse, hälsosamma val, att göra saker för sin egen skull. Och det kan ta sig i uttryck på flera olika sätt: genom rigid träning och kosthållning, eller genom den mer it-girl-kompatibla metoden: att leva på typ ett äpple och en cigg per dag. 

Men till skillnad från pro-ana-eran säger man inte att det är med syfte att tappa vikt. I stället låtsas man att man bara inte är hungrig, att man inte hann med att äta lunch. Man har inte tid med mat, det bara blev så, man är obrydd. Det är inte uttalad svält, men de facto svält.

Vi kommer knappast se några techjättar som tar det ansvar som faktiskt behöver tas: förändrade, eller helt slopade, algoritmer.

Gränsland och gråzoner är regleringens fiender. Tiktok har fått kritik för att tillåta material under taggen ”skinnytok”, som påminner om pro-ana-kulturen, och helt enkelt går ut på att inspirera till smalhet och viktnedgång. Men att Tiktok sedan förbjöd hashtaggen är bara en symbolisk vinst. Innehåll distribueras sedan länge bortom hashtags; de betyder i princip ingenting längre. Och trots att Tiktok säger att de rensar bort ätstört material lyckats de uppenbarligen inte få stopp på det skadliga innehållet.

Det har gjorts flera tester av karaktären ”ung tjej scrollar sociala medier”, senast av Femina. Tidningen skapade ett konto åt en fiktiv 13-åring och fick snabbt upp smalhetsande innehåll. Inga förbjudna hashtags kan rå på algoritmerna, och vi kommer knappast se några techjättar som tar det ansvar som faktiskt behöver tas: förändrade, eller helt slopade, algoritmer.

Varför? För att algoritmernas effekt inte är en slump, att det osunda innehållet som de distribuerar till unga kvinnor inte är ett misstag. Algoritmernas utformning är själva strategin. .

I SVT:s nya serie ”Forever young” (som förvisso kan kritiseras för att frontas av en skönhetsinfluencer, som tjänar pengar på utseendehetsen) säger hudvårdsläkaren Petra Verga Kan följande, apropå det enorma utbudet av hudvårdsprodukter:

”Skälet till att det ser ut så här är ju att vi har en industri som vill driva konsumtion. Det är inget annat skäl. Vi behöver inte alla de här produkterna.” 

Samma förklaring är tillämpbar även i fallet algoritmer och ätstört innehåll: det här får pågå för att det finns pengar att tjäna på det – när flickor och kvinnor känner att de inte duger. Algoritmerna är byggda för att hålla oss kvar i appen, för att förvandla vår osäkerhet till klick, och våra klick till kapital. 

Techjättarna bryr sig inte om sina användares mående, utan om annonsörernas vinster. Och om annonsörerna tar ansvar behöver man knappast fråga sig. 

Senast för ett par dagar sedan kom rapporter om att receptbelagda läkemedel för viktminskning marknadsförs på sociala medier, något som kan bryta mot lagen. På samma tema har jag tidigare kritiserat att svenska skidlandslaget tagit in Novo Nordisk, företaget bakom Ozempic, som sponsor, trots att skidsporten länge präglats av ätstörningar och vikthets.

Men det är samtidigt en alldeles för enkel analys att allt är algoritmerna och annonsörernas fel.

Ätstörningar är som sagt inget nytt fenomen. Jag och många andra drabbades långt innan sociala medier blev en grej, långt innan algoritmerna tog över och Ozempic tog plats på kultursidorna. Och algoritmer, hur problematiska de än må vara, producerar inte innehåll – de distribuerar det. Någon skapar innehållet, och den mörka sanningen är att ”någon” är du, jag, alla som använder sociala medier. 

Det är vi som lägger upp bilderna, klickar på länkarna; ger syre åt systemet

Vi har lärt oss att marknadsföra oss själva på samma sätt som företagen: att paketera, förbättra, sälja. Det är vi som lägger upp bilderna, klickar på länkarna; ger syre åt systemet. Influencers tillhör förstås i en annan kategori än oss vanlisar. Men idag är vi alla, i någon utsträckning, delaktiga i det kommersiella spel som är sociala medier. 

Frågan är alltså inte bara hur techjättarna kan ansvarsutkrävas, utan också varför det är så viktigt för oss att vara smala och vackra – och unga – även vid sidan om skärmarna. För att svara på det måste vi rannsaka hela vår kultur; en kultur där utseende kanske inte är allt, men en väldigt stor del av våra liv, för att inte nämna en enorm industri. 

Glädjande nog verkar det faktiskt finnas en politisk medvetenhet om de eskalerande problemen med ätstörningar och triggande innehåll på sociala medier. Socialminister Jakob Forssmed (KD) förtjänar beröm för att han tar ungas allt sämre mående på allvar.

Nyligen aviserades nya regeringsuppdrag för att minska stigmat och öka kunskapen kring psykisk ohälsa. Där ingår en kunskapssatsning på ortorexi – fixering vid nyttig kost och överdriven träning – som än så länge inte är en egen diagnos.

Ortorexi är särskilt lurigt eftersom det innebär att man ägnar sig åt sådant som ses som positivt: att välja sallad eller att springa en runda på lunchen leder sällan till varningsflaggor, snarare till hurrarop. Sjukdomen passar perfekt i en tid där ätstörningar kamoufleras i fenomen som ”girl dinner”; i en tid av gråzoner och gränsdragningar.

Det är också ett exempel på hur vår tids sjukdomar inte längre gömmer sig i mörka hörn av internet, utan mitt i det som anses vara sunt, starkt och självständigt. Det är en sjukdom formad av vår tids ideal – och vår tids ekonomi.

Algoritmerna kanske inte kan förbjudas, men de kan granskas och ifrågasättas. Men vi måste också börja ställa den mer obekväma frågan: Varför har utseende blivit en så stor del av våra liv? Kanske är det inte algoritmerna som håller oss fast, utan vi som håller fast vid dem.