Gunnar Rundgren: Kronfågel och Coca-Cola ska inte bestämma vad vi äter

Det försämrade säkerhetspolitiska läget har fört livsmedelsförsörjningen högre upp på dagordningen. Det är positivt, men livsmedelspolitiken förtjänar en betydligt större uppmärksamhet och ett mycket bredare perspektiv. Lantbruket och hela livsmedelskedjan – från lantbrukets underleverantörer till butikskedjor – har genomgått en kraftig strukturrationalisering som inneburit allt färre och större företag, ojämnt fördelade i landet. Detta har drivits av marknadens obönhörliga konkurrens, och har bejakats och förstärkts av den förda politiken. Det har gett oss billig mat, men har stora nackdelar för miljön, djuren, hälsan och landsbygden - i slutänden är det inte ens bra för bönderna.

Den gällande livsmedelsstrategin antogs 2017 och är under ”uppdatering” hos regeringen. Det är på sin plats att summera utvecklingen sedan den antogs 2017. Jordbruksverket konstaterar i ”Uppföljning och utvärdering av livsmedelsstrategin” att inga av de miljömål som är tydligt kopplade till livsmedelsstrategin kommer att nås till år 2030 samt att ohälsa orsakat av dåliga matvanor är ett växande problem. Att livsmedelsstrategin inte har lyckats att förbättra vare sig miljö eller hälsa beror på att den, trots sitt namn, är en affärsstrategi för lantbruket och livsmedelsindustrin med ett ensidigt fokus på internationell konkurrenskraft och ökad produktion. Maten vi äter berörs egentligen inte alls i livsmedelsstrategin, och hur den produceras ges väldigt litet utrymme. Hållbarheten i produktionen betraktas som ett ansvar för konsumenterna och forskningen, trots att det i stort bestäms av den förda politiken.