Ledare. Göran Greider.

2020-05-11 11:55
Puffetikett
Dagens ETC

Kristina Lugn var den dåliga självkänslans riktigt stora poet

Hon var i grunden en oerhört romantisk poet, där ord som ensamhet, kärlek, solnedgång, längtan, var centrala.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kristina Lugn var den dåliga självkänslans stora poet och det förblir en ödets nyck att hennes efternamn var Lugn. Hon var en av de där svenska poeterna som dyker upp med ojämna mellanrum och som får telepatisk kontakt med praktiskt taget en hel befolkning. Ingen vet egentligen hur sådant går till. Men över en natt, någon gång på 80-talet, fanns hon bara där i all sin skrynkliga evighet, sitt röda hårsvall och med sin släpiga röst som så fort den hördes framkallade en förväntan på att något helt avigt skulle utsägas. Hon erbjöd tröst och igenkänning för människor som kände sig udda och de som kände sig normala kunde se sin egen normalitet avteckna sig som en komedi.

Diktsamlingarna hon dessförinnan givit ut hade passerat relativt obemärkt men nu lyste även titlarna på dem emot en med ett nytt skimmer: ”Till min man, om han kunde läsa” hette en.

Hon var i grunden en oerhört romantisk poet, där ord som ensamhet, kärlek, solnedgång, längtan, var centrala. Men de där romantiska orden klistrade hon fast som prislappar på möbler och de syntes som skyltar i shoppingcenter.

Under några dystra årtionden när den mesta svenska poesin blev allt mer krånglig och elitistisk skrev hon enkelt, glasklart men just därför mångtydigt.

Hennes dikter strävade åt så många håll samtidigt: ”Gud så dumt att gå omkring/ i en expanderande kommun/ och bara tänka på dig själv.” Det privata och det samhälleliga bråkade med varandra. Att placera en rätt förtvivlad människa i en ”expanderande kommun” får mig att skratta och samtidigt se både en människas och ett samhälles hela elände.   

När hon i dagarna gick bort omskrevs hon som folkkär. Det var hon. Men det fanns verkligen också något kusligt hos henne, när döden slog sig ner i Ikea-soffan och satt kvar där långt efter att tv-programmen var slut. Den sista diktsamling hon skrev, ”Hej då, ha det så bra!”, och den kom alltså 2003, kunde jag faktiskt uppleva som ett slags förtäckt självmordsbrev. Och den på sätt och vis allra märkligaste och mest uttalat självbiografiska av hennes diktböcker, med den förvirrande titeln ”Percy Wennerfors”, är ju direkt fruktansvärd redan i sin allra första rad: ”Det var en gång när jag var en äcklig liten flicka.” 

Någon regelrätt självbiografi skrev hon aldrig. Men alltid skymtar i hennes texter ett mycket borgerligt hem – fadern var militär – och ett extremt tyngande kärnfamiljsideal.

När hon debuterar i början av 70-talet är det som det i hennes texter rusar samman en trånande poesitradition från Hjalmar Gullberg och till och med ekon av Bo Setterlinds idyller - och tidens våldsamt socialrealistiska tonfall. Det finns, har jag alltid tänkt, ett antal svenska kvinnliga poeter som på ett fabulöst och ofta skandalöst sätt skriver om den svenska ensamheten och särskilt om hur den drabbar kvinnor. Jag räknar upp några av dem och de är allihopa just folkkära: Sonja Åkesson, Kerstin Thorvall, Maria Wine, Märta Tikkanen (okej, finlandssvensk), Elsie Johansson, Bodil Malmsten. Just Sonja Åkesson känns som urvattnet för mycket av denna poesi, som den här dikten, där det själsliga liksom måste erövras från en manligt definierad modernism och från ett helt klass- och könssamhälle:

 

Banvaktens jänta hade ingen själ,

hade bara hjärta, galla, nerver

och ett fräknigt tryne.

 

Folk som hade en själ,

av dem fordrades ingenting

för stunden.

De klämdes aldrig av skymningstången.

de lyssnade förtroligt till träd.

 

Somliga hade systrar bland björkarna.

Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.

Somliga kunde tala till Gud.

 

Lugn spelade med det där arvet från Åkesson. Diktsamlingen ”Hundstunden” gav hon undertiteln ”kvinnlig bekännelselyrik”, för att läsaren skulle fatta att det var något mer och något annorlunda än det som ibland nedsättande och helt orättvist kallats för bekännelselyrik.

Lugn tog Åkesson ett steg vidare in i det riktigt svarta själslandskapet och kunde, i en ännu mer kommersialiserad tid, häva ur sig följande: 

 

Det finns inget så lättexploaterat

som människors ensamhet.

Det är det som är grunden för hela min

affärsverksamhet.

 

Den korta lilla dikten gör hål i poesin: in strömmar ett samhälle. Så särskilt politisk var hon annars knappast och ännu mindre var hon politiskt korrekt. Under krisen och tumultet i Svenska akademien blev många besvikna på Lugn när hon inte tog ställning mot de sexuella trakasserier som sanktionerats av den ärevördiga institutionen. Det beramade fotot där hon i samförstånd går på en gata i Gamla Stan bredvid en gapskrattande Horace Engdahl gjorde nästan ont att se. Jag har inte den blekaste aning om hur det kunde gå så, men kan också glädja mig åt att hon inte var förutsägbar.     

”Varje dag dör en kändis. Det kallas att ha ett marknadsvärde”, skrev hon i en dikt. Det är hemskt och det är sant. Ännu sannare är denna dikt, i hennes sista diktsamling, och den är dessutom fullständigt – lugn, trots de svindlande perspektiven:

 

Människorna lever bara ett

känslokast

från avgrunden.

Alla vi människor lever bara ett

tankesprång

från Karlavagnen.

Jag befinner mig nu

bara en slängkyss

från begravningsbyrån.

I mitt sällskap har jag

ett barn som ropar

från jordens alla hörn.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.