Lagom till första advent så ploppade det upp likt skumsvamparna i adventsstaken. Vad pratar jag om? Jo, det dåliga konsumtionssamvetet som välbeställda svenskar drabbas av mellan första och sista december. Den årliga avbönen som fungerar som ett avlatsbrev för höginkomsttagare och medelklassinvånare. Nu skrivs det krönikor, Facebook-statusar och tweets hela vägen fram till julafton, om vår förfärliga konsumtion. Gärna med paralleller till flyktingkriser eller krigsdrabbade länder och ångesten vet inga gränser när svensken biktar sina skamliga konsumtionsvanor. Nej, i år skänker jag barnens julklappspengar till de hemlösa, tjoas det godhjärtat i stugorna. Ge mig inga presenter, köp en get till någon fattig istället! Men lagom till mellandagsrean har samvetet flytt sin kos och ordningen är återställd och så lyxkonsumeras det ett år till.
Inte sällan så avslöjar klassföraktet också sitt fula tryne när man börjar prata konsumtion, och synen på att det finns en finare sorts konsumtion och en fulare. Den fulare är då den som arbetarklassen ägnar sig åt när de handlar ’’onödigt skräp’’, medan över- och medelklassens ”kvalitet” och att ”unna sig” är något som ses som lite bättre. Unna sig städhjälp, spabehandlingar och manikyr, vin och dyr restaurangmat, gymkort och PT, solglasögon från Ray Ban, märkeshandväska, skor man använder på fest en gång men som är så värt det för man jobbat hårt, flygresor till Thailand och London. Och så en köksrenovering på det, kanske något smycke och så designerplagg till förbannelse.