En gång svor jag att jag skulle vara föräldratypen som typ bara ger sitt barn ekologiska träleksaker, aldrig tillåter godis och leker dagarna i ända långt bort från iPads och andra otyg. Sedan hann livet ikapp. Visst fan används det skärmar. Ungarna får vara uppe sent ibland också. Men skit i det och skärmarna också – det här handlar inte om dem. Det handlar om det evigt pågående skuldkänslokriget inombords. Kriget som inte går att vinna i. Jag är yrkesarbetande, kvinna, mamma och ensamstående. Ekvationen av kombinationen är lika med en osviklig känsla av att inte räcka till.
Om det är någon vetskap kvinnor drillas att veta i livet så är det att ingenting någonsin kommer att vara tillräckligt bra. Vi springer maratonlopp med blöt betong i skorna och känner oss misslyckade för att vi inte slår världsrekord. I mixen ligger tungt livsbagage av samlad skit, hinder, normer, ideal och krav.
Våra kroppar recenseras dagligen. Reklam, rubrik- och bildsättningar i tidningar, filmer och TV lär oss hur vi ska se ut (att vi aldrig duger som vi är) och hur vi ska vara. Samhället och samtiden lär oss att våra liv spelar som mest roll när vi står bakom en man. Kvar blir ett oändligt strävande efter att vara smal och tränad, pigg, glad och hurtig, med fint hår, putigt arsle, stora fasta tuttar och cellulitfria ben. Kvar blir obalansen i krav och resurser. Vi förväntas och avkrävs att göra karriär och ta hand om barn och hem och vara knullbara för gemene man samtidigt. Uppdraget som den ömma modern måste utföras ofelaktigt och samtidigt är det viktigt att vara ”HKPSB” (”helt klart påsättningsbar”), som ett ex kallade det för. Min kropp har burit två barn. Den är en hydda av power egentligen – ändå ifrågasätter jag den ständigt, som om den inte skulle duga. Men för vem?
Jag kan inte räkna antalet gånger jag slagits av känslan av att någon när som helst ska avslöja vilken fejk jag är. Förvisso är jag smart, jävligt kompetent och kunnig, men samtidigt – egentligen kan jag ju ingenting? Jag är inte ensam om den här typen av hjärnspöken heller. Runt om mig finns kvinnor som är helt otroliga, men det hjälper inte, de är inte nog inför sig själva ändå. Självkänslor och självbild ska sättas i sammanhang. Oavsett om det gäller arbete, uppdrag i föreningar, politik eller något annat gäller detsamma: kvinnor behöver prestera dubbelt så bra som män för att få lika mycket (eller lite) som dem.
Vidare i sammanhanget: arbetslivet är inte byggt för kvinnor. Det visar sig inte minst i de skenande utmattningstalen, som ofta drabbar just oss. Vi stressar sönder oss. Åtta-timmars-arbetsdagen har gällt i hundra år nu. Hundra jävla år. När kommer nästa jämställdhetsreform med en sänkning av arbetstiden? Speciellt viktigt i att sänka arbetstidsmåttet generellt är att det träffar kvinnor eftersom kvinnor fortfarande tvingas eller, med fokus på barnen väljer, att arbeta deltid i hög utsträckning, tar ut den stora majoriteten av alla föräldradagar och fortfarande lyfter det tyngsta lasset i hemmet.
Deltider kan bli heltider, dagar kan inrymma mer fritid. Fler kvinnor kan få heltidsanställning, vilket i sin tur ger större möjlighet till bostad efter separation eller flykt från en farlig partner. Ett fuck-off-kapital på riktigt – och inte den liberala innehållslösa varianten. Det här handlar om rättigheter som möjliggör frihet i livet, att känna att livspusslet går att lägga, hur man än väljer att lägga det. Förutsättningarna för att frigöra kvinnor från alla de bojor de hålls ner av finns inte just nu, men tamejfan om vi aldrig ska få fram dem?
Tillbaka till början. Skuldkänslokriget är inte mitt att vinna för det var inte jag som startade det. Det var inte någon kvinna som startade det, men vi lever i det ändå, i patriarkatet, med alla tvivel, som mammor, som kvinnor, i yrkeslivet, i karriären, föreningsliven och i livet i stort. Vi duger. Vi räcker till. Det är inte oss det är fel på - det är förutsättningarna och samhället.
Den här texten är till alla som egentligen är skitbra, men inte tillåter sig att inse det själva också.
