Det är bra att Kommunal nu väljer att sluta betala tre miljoner om året till det socialdemokratiska partiet. Inte för att jag har något emot att fackföreningar väljer att stödja ett parti finansiellt. Det är en demokratisk rätt för varje fackförbund, och för varje avdelning inom varje förbund, att stödja vem eller vilket parti de vill. Borgerliga debattörer och politiker vill nog helst inskränka just den demokratiska rätten. De vet att utan den facklig-politiska samverkan, som också handlat om stödpengar, så skulle det svenska nittonhundratalet ha varit oerhört mycket mer borgerligt: Den ekonomiska makten i samhället ligger hos högern och kapitalägarna.
Det är bara att se på de enorma summor som näringslivet år efter år pumpar in i en alltmer timbroiserad samhällsdebatt. ”Näringslivet har de senaste 50 åren satsat mer än tre miljarder kronor på tankesmedjor. Omräknat till fast penningvärde skulle beloppet vara ännu större” konstateras det i rapporten ”Pengarna bakom samhällspolitiken” från Katalys förra året. Här har vi en bombmatta av marknadsliberal opinionsbildning som arbetarrörelsen och vänstern inte haft någon som helst motsvarighet till och LO:s stödpengar till S är i jämförelse småpotatis.
Den dag fackföreningsrörelsen helt sliter av banden till den politiska grenen av arbetarrörelsen – det är den dag då de borgerliga eliterna i ekonomin, politiken och medierna definitivt kan ta över ruljangsen. Den som drömmer om ett LO helt utan band till de politiska partierna dömer fackföreningarna till djupaste vanmakt.
Men Kommunal, med Tobias Baudin i spetsen, gör nu det rätta. I val efter val är det fackförbunden som har räddat S från katastrofsiffror. I valet i höstas var det aktiva inom Kommunal som gjorde den tyngsta insatsen för att rädda det socialdemokratiska partiet från en avgrund. Det är nog inte helt fel att hävda att det var Kommunals valarbetare som på marginalen avgjorde att SD berövades allt inflytande över regeringsmakten. Som tack för detta fick Kommunals lågavlönade medlemmar ett uselt framförhandlat januariavtal som ger ytterst få konkreta löften om ett bättre och tryggare liv.
En eventuellt uppluckrad arbetsrätt samt marknadshyror kommer inte att göra många kommunalarbetare lyckliga. Januariavtalet var det minst dåliga, men det var samtidigt också långt sämre förhandlat från Löfvens sida än vad som var nödvändigt.
Som om det inte räcker så har Löfvenregeringen, i samförstånd med riksdagens pensionsgrupp, aviserat förändringar i pensionssystemet som utgör en direkt förolämpning mot många kommunalarbetare. Ansvarig minister betonade nyligen att svenska folket lever allt längre – men verkade inte ha koll på att svenska kvinnor i arbetarklassen numera är på väg att få en sjunkande livslängd. Det är otroligt att en socialdemokratisk socialminister talar om höjd pensionsålder som om de högre tjänstemännens allt bättre hälsa och längre liv gäller alla.
Socialdemokratin har svängt högerut i alla avseenden under mycket lång tid och det betyder att navelsträngen mellan många LO-förbund och partiet sträckts ut till bristningsgränsen. Det rör sig dessutom om just en navelsträng: LO är mor till socialdemokratin. På sätt och vis är det därför inte alls Kommunal som bryter några band till socialdemokratin. Det är socialdemokratin som för länge sen i praktiken har gnagt av den där navelsträngen – och här är resultatet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kommunal är det största fackförbundet och vad det bestämmer sig för att göra har potentialen att förändra mycket i svensk politik. När förbundet slutar att skänka pengar till S rakt av så kommer det inte att innebära att Kommunal kapar alla band med socialdemokratin. Beslutet bör helt enkelt ses som en kraftfull markering gentemot S-ledningen men ingen ”krigsförklaring”, som jag såg att Lena Mellin i Aftonbladet kallat det. Men det är samtidigt något mer än en ”markering”: Jag tror helt enkelt att Kommunal har insett och märkt att det som fungerar bäst är när arbetare talar med arbetare, när aktiva i Kommunal talar med de egna medlemmarna – istället för att skicka pengar till en partiapparat som i allt mindre grad ens längre förmår att tala med arbetarklassen.
Att LO har börjat samtala med Vänsterpartiet är ett bra beslut som ligger i linje med Kommunals inställda betalningar till Socialdemokraterna. Det är hög tid för svensk fackföreningsrörelse att ställa krav och utöva press på socialdemokratin. Tvärtemot vad det borgerliga kommentariatet har fått för sig så har facken under årtionden blivit allt sämre på att ställa krav på det parti man en gång grundade.
Utfallet av politiken i vår tid har i hög grad definierats av åt vilket håll delar av arbetarklassen gått. När arbetarklassen slutar rösta på de traditionella arbetarpartierna tippar hela politiken åt höger. Men det är inte arbetarklassen som har svikit – det är de socialdemokratiska partierna som har gjort det. Och Kommunal tänker alltså inte finna sig i det.
